Tisdagen den 21 februari 2017: Ofrivilligt glid gav träning i trygghet och lugn


 



Kära dagbok…

 

De tre systemen i compassionfokuserad terapi: utforskande eller prestation, trygghet och hot/stress.

De tre systemen i compassionfokuserad terapi: utforskande eller prestation, trygghet och hot/stress.

I morse hade det blivit vinter igen. Eller det snöade väl i natt. Utomhus var det vitt på marken, ganska mycket, faktiskt, men det snöade inte mer. Det var däremot väldigt halt, skulle det visa sig: jag råkade ut för en incident i bilen på väg till jobbet. Ingen skada skedd på nån, emellertid och jag fick träna trygghet och lugn, nåt som ingår i compassionfokuserad terapi som jag skrev lite om igår. (Den som vill läsa mer än det jag då skrev kan läsa Sofia Viottis Compassionportal.)  I sista uppförsbacken till jobbet tornade en lastbil upp sig och backade åt sidan. Jag och ett antal cyklister fick stanna. Och sen när det var fritt fram för mig att köra bara slirade jag. Jag höll på en god stund, trampade ur, försökte styra, la i högre växel, backade. Cyklisterna höll sig tack och lov undan – alla utom en. Gissningsvis tyckte h*n att det var viktigare att försöka komma i tid än att riskera att bli påkörd av en ostyrslig bil. Det höll på att sluta i ett dike för min och Clark Kents* del, men till sist kom jag loss och fick rull framåt. Jag behöll mitt lugn, jag kände mig trygg bakom ratten, jag gjorde rätt – och jag klarade av situationen. Det blev lite morgonträning i trygghet och lugn, men jag var aningen skakis när jag klev in på jobbet, det medger jag.

Yuccapalm

Tack Zeta för min nya, lååånga kontorskompis!

Förmiddagen innebar ett par möten för min del. I ett av dem skulle jag både minnesanteckna och föredra ärenden. Det gick bra, tekniken var med mig och mötesdeltagarna välvilligt inställda. Mötet antog i princip mitt förslag till riktlinjer och jag blev utsedd som ansvarig för uppgiften. Resten av dagen innebar samma som igår, jobb med nyhetsbrevet och en del petande och påtande på såväl externwebb som intranät. Jag hann att fika idag, kors i taket! Och så fick jag en ny kompis på kontoret. En lååång kompis. Kanske inte det allra smartaste eftersom ryktet säger att inredarna i nya arbetshuset är… väldigt bestämda med vad som får finnas på våra kontor… Men jag tog emot den med öppen famn ändå från en av mina goaste kollegor, Zeta. Hur det blir med frakt hem eller till nya stället tar vi då. Sen. När det är dags.

 

 

Ann Bannons bok En omaka flickaJag har börjat läsa en ny bok idag, en bok som jag köpte till såväl Fästmön som mig själv i julklapp. Anna var nog inte så förtjust i den. En omaka flicka är en pocketutgåva på svenska av en amerikansk roman som kom ut redan 1957. Boken torde hamna i klassen

”smal litteratur.

Sån bokutgivning ska emellertid gynnas, tycker jag – det är en tidig HBTQ-roman om universitetsstuderande tjejer. Förordet är emellertid långt och jag hann inte ens läsa hela detta på lunchen.

I kväll blir det inte så mycket mer läst, för jag har umgåtts och flamsat med delar av familjen över en bit mat och Tokerian och nu är jag trött. Kanske blir det en titt på vad Leffe och Camilla har för sig klockan 21 på SvT 1.

Elias och Anna på Max

Familjen Flams på Max.

 

Två tabletter i handlflata

Två såna här stora ska jag äta varje dag i två månader.

Jag tog mig i kragen ännu mer – jag inte bara åt middag, alltså, utan jag hämtade ut medicin som jag fick på recept igår. Två stora jävla tabletter ska jag ta om dan i två månader. Urrk…

Sen har jag skrivit lite här också. Somliga har sportlov respektive semester just nu, medan andra arbetar. Kan jag få lite av både och** blir jag både lugn och trygg.

 

 

 

 

 

∼ ♦ ∼

Igår funderade jag över hur självklart och enkelt allting var i min barndom. Hur trygg jag var, hur gott jag tänkte om människor, hur bra jag anpassade mig – i familjen. Nu när jag är ensam, föräldralös, är grunden ruckad på. Jag har ingen kvar i livet att… åberopa om jag skulle behöva. Detta gör att jag ibland känner en sån obeskrivlig ensamhet, men ger mig också tankar på att jag borde ha varit mer tacksam, där och då, för tryggheten jag kände som barn. Nån mer som känner och tänker i de här banorna? Kommentera gärna inlägget, men följ reglerna för den här bloggen så publiceras såväl kommentar som svar!

 

*Clark Kent = min lille bilman
**lite av både och = lite umgänge med familjen och lite jobb. Lägg även till skrivande så blir jag extra nöjd och glad!

 


Livet är kort.

Annonser

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till tofflan(snabel-a)home.se Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Böcker, Dagbok, Familj, HBTQ, Jobb, Krämpor, Mat, Personligt, TV och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Tisdagen den 21 februari 2017: Ofrivilligt glid gav träning i trygghet och lugn

  1. Anneri skriver:

    Lite av båda (jobb/fritid) är som du skriver den allra bästa kombon. Jag klagar på mitt jobb mellan varven men helt vill jag trots allt inte vara utan det. Kanske bara lite mindre av den varan – undrar just om chefen tycker det är en bra idé? Skämt åsido, vad vore ledigheten om det inte fanns jobb? Bara vanlig vardag antar jag.

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Det ska vara rätt balans mellan jobb och fritid. Att trivas på jobbet och tycka att det är roligt att gå dit är jätteviktigt för mig. Den som inte trivs bör kanske leta annat. MEN… som så ofta i verksamheter som handlar om människors vård och omsorg är det pengarna som styr. Personalen ses som ”tärande” eftersom kostnader för dessa är den största utgiftsposten. Det är skrämmande! De som jobbar med människor borde ha de bäst betalda jobben i samhället, tycker jag!

      Att inte ha jobb är att alltid känna att en inte har rätt till ledighet. Att ha jobb gör det legitimt att vara ledig. Precis som med solsken och regn – vi skulle inte uppskatta det ena utan att det andra också fanns.

      Liked by 1 person

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s