Måndagen den 20 februari 2017: Tryggare kan jag bliva – utan doktor Piller


 



Kära dagbok…

I väntrummet

Väntrummet. Idag var jag där två gånger.

Nej, jag ska nog inte dö idag i alla fall. Jag kunde räkna ut med bakarslet att det var bortkastad tid att gå till doktorn. Samtidigt kände jag att jag ville resonera om vissa åkommor med en läkare och när då företagshälsovården erbjöd detta gratis nappade jag. Men en doktor som blir besviken (!) när h*n på sin fråga om hur jag har det på jobbet får ett positivt svar (”jag har det jättebra!”) ger jag inte mycket för. Uppenbarligen hade h*n inte läst anteckningarna från sköterskan. Min psykolog kompletterade med ett par lappar idag också och dem hade h*n i alla fall läst. Som vanligt blev jag erbjuden piller för mina sömnbesvär (ständiga uppvaknanden). Det ville jag inte ha, för även om det finns olika sorter mår jag sämre av såna tabletter. Nån kortisonspruta i foten ville jag heller inte ha bara så där. Allra minst när doktorn först sa att det är helt riskfritt, för att en halv minut senare ändra sig och säga att det finns vissa risker… Trovärdighet = noll. Jag tänker nog kontakta min husläkare som den ursprungliga tanken var (jag hade tid bokad för detta i oktober, men så blev ju mamma sjuk och gick bort) för att resonera om detta – OM DET BEHÖVS (foten är rätt OK för tillfället). Jag fick ett e-recept mot mina kramper av doktor Piller (dricka mer receptfritt vatten funkar annars bra), men blodtrycket var bra, även om det säkert steg efter de tio minuterna jag stod ut inne hos doktorn.

Information på papper om compassionfokuserad terapi

Jag ska lära mig självmedkänsla.

I vart fall hade jag ett bra psykologsamtal FÖRE läkarbesöket. Jag har fått material med mig hem att läsa. Eftersom jag hade en ledig stund mellan besöken jobbade jag lite, men började också läsa. Tyvärr slutade det med att jag rättade stavfel i texterna i stället för att ta till mig innehållet, så jag får nog läsa när jag är hemma. Det vi ska fokusera på är compassion, självmedkänsla, som jag säger på svenska, och skuld. Den som känner mig i verkliga livet vet att jag är en synnerligen hård domare – framför allt gentemot mig själv. Psykiskt sjuk är jag inte, men jag behöver lära mig att bli tryggare och jobba med en del långsiktiga förändringar, av vilka några innebär att jag måste våga möta mina rädslor. Och, som sagt, basen till allt detta är trygghet och balans i systemen. Jag är nog ganska trygg i mig själv – det är sånt som kommer med ålder och erfarenhet, men att till exempel förlora en förälder eller ett arbete kan nog skaka om vem som helst, eller..?

Artikel om PA Fogelström

En snäll kollega kom med en artikel om Per Anders Fogelström.

Större delen av min förmiddag gick åt till detta med hälsan, så jobb på riktigt blev det mest på eftermiddagen. Jag hade en del att läsa igenom, annat att skriva, mejl att besvara, ett nyhetsbrev att påbörja och en del kollegor att prata med. Lite gott och blandat, med andra ord. Det passade bra denna gråa, smått regniga måndag, för jobbet är roligt och upplyftande.

Av en kollega fick jag idag också en artikel från lördagens DN att läsa. Artikeln handlar om Per Anders Fogelström – det är ju Fogelströmsåret i år till minne av att det är 100 år sen författaren föddes. Jag läste nyligen hans Stadserie och blev så innerligt förtjust i böckerna. Men nu blir det lite annan läsning – jag närmar mig slutet av Midnattsflickor. Klockan 21 häller jag ner mig i bästefåtöljen för att glo på fjärde delen (av totalt fem) av Thirteen på TV4.

∼ ♦ ∼

Idag funderar jag över doktorer och piller. Asså jag går inte till doktorn primärt för att få piller. Ofta handlar det om att jag behöver få diagnos och/eller behandling, inte nödvändigtvis medicin. I höstas behövde jag bli sjukskriven också. Varför går andra till doktorn, tro??? Den som har lust att svara på min fråga kan göra det i en kommentar och så länge reglerna för den här bloggen efterföljs publiceras och besvaras kommentaren dessutom.

Piller

Inte går jag till doktorn bara för att få piller, gör du???

 


Livet är kort.

Annonser

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till tofflan(snabel-a)home.se Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Böcker, Dagbok, Diskutabelt, Familj, Jobb, Krämpor, Media, Personligt, TV och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Måndagen den 20 februari 2017: Tryggare kan jag bliva – utan doktor Piller

  1. veggiehäxan skriver:

    Jag går sällan till doktorn om jag inte måste. På senare år har det blivit en del läkarbesök. De har jag blivit kallad till eftersom det var uppföljning och utredning efter komplicerade benbrott.

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Det är bra när saker och ting följs upp. Jag hoppas att du kan få/får rätt behandling och att du mår bättre.
      Jag kan tycka att det är rätt märkligt, t ex, att det inte gjordes nån vettig uppföljning av Petite Moi efter att man avlägsnat såväl organ som sånt som inte skulle vara i min kropp. Det enda som hände var att jag fick två (2) enkäter att svara på via e-post…

      PS Jag går också sällan till doktorn, men nu hade jag ett antal krämpor/åkommor och så var det gratis. Men nej, i år listade jag mig hos en husläkare för första gången på typ tio år. Jag tror jag kontaktar henne och problemen kvarstår eller ökar.

      Gilla

  2. Anneri skriver:

    Ja du. Jag går väl till doktorn om jag har en krämpa (som jag, precis som du, vill ha behandling för – inte nödvändigtvis piller). Nu har väl krämporna varit ganska ”jämntjocka” och inte känts så akuta för något besök i sjukstugan har det inte blivit på, hmmm… låt mig se. Nåja, många år får duga. Sist jag var dit blev jag utredd för typ den enda krämpa jag var helt säker på att jag INTE hade, och som utredningen mycket riktigt visade att jag INTE hade. Men, nu vet jag i alla fall helt säkert att jag INTE hade carpaltunnelsyndrom – om jag nu någonsin skulle ha inbillat mig det. Som du säkert kan läsa mellan raderna hyser jag en måttlig misstro till sjukvården men jag kan också erkänna att de, faktiskt, gör ett och annat bra ibland.

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Det är sunt att ha en viss misstro till sjukvården. Eller som i mitt fall handlar det mycket om dem som styr vården, fördelar pengar. Varför har till exempel direktörer i sjukvårdsorganisationer så höga löner jämfört med vårdpersonal som har människors liv i sina händer? Sånt kan en irritera sig på till dödagar (!). Och varför drabbas så många svårt sjuka inneliggande patienter av infektioner? Var kommer dessa virus ifrån? Nån borde fördjupa sig i detta. Eller… det kanske inte är så svårt: vårdinrättningarna har dragit ner på lokalvården så att de kan betala direktörernas löner.
      Ja ja, nu har ju jag bara 23 års erfarenhet av en organisation som jobbar med människors hälsa och vård… Vad kan en sån som jag veta? Ganska mycket…

      Gilla

  3. Hm… en spruta som först är ofarlig och sedan lite småfarlig, den skulle jag också undvika 😄
    Jag går till doktorn för diagnos när något händer med mig som jag inte kan förstå, som känns obra. Senast blev det en operation av det hela. Inget allmänt springande sådär, men ibland behövs det. Samma med psykolog, ibland behövs det lite guidning ur tuffa situationer, PTS exempelvis.
    Piller däremot, näe. Jag har också sömnproblem och är inte så sugen på sömntabletter som har biverkningen att en ”kan vara lite dåsig dagen efter”… Lite dåsig blir jag så bra på egen hand, av att inte sova ordentligt 😄

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Ja se såna sprutor klarar jag mig finfint utan! Det som funkar för hälsporren är vila och faktum är att det känns lite, lite bättre. (Utan spruta, men med vila, alltså.)

      Nä, varför ska en springa till doktorn om en inte är minst döende, eller så? Så tänker jag också och går INTE dit så fort en fis vänder sig i tarmen. Jag käkar de här senaste pillren, för jag ser dem som vitaminer, och jag ska äta dem i två månader, bara. Sömnpillren ligger i medicinlådan i badrummet. Jag har tagit ett. Aldrig mer! 😦

      Liked by 1 person

      • En får göra det som känns bäst, helt enkelt. Med sprutor, mediciner och f*n och hans moster. Ibland tänker jag att jag ska skita i allt och bara vräka i mig allt som erbjuds vid en del läkarbesök, men då skulle jag nog bli ganska dålig 😄

        Gilla

      • Tofflan skriver:

        Ja, nej, piller vill jag inte ha! Däremot får jag lust att vräka i mig choklad, ostbågar och vin och sånt i omåttliga mängder ibland. Fast det gör jag inte heller… Jag är nog tråkig. Eller vuxlig..? 😉

        Gilla

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s