Ett inlägg om en bok.
Åtskilliga är de böcker av Linda Olsson jag har läst. Det är böcker som jag verkligen har gillat. Men det är romaner, ofta relationsromaner. Jag blev både nyfiken och spänd på Linda Olssons debut tillsammans med Thomas Sainsbury under pseudonymen Adam Sarafis i genren thriller. Deras bok Ingenting är glömt fanns på min inköpslista ett bra tag. I slutet av förra året köpte jag den till mig själv som en efterjulklapp. I kväll läste jag ut de sista kapitlen i boken.
Boken inleds med ett mord på ett bibliotek i Auckland, Nya Zeeland. Polisen försöker få den unge killens död till att vara självmord, men hans vän Jade tycker annorlunda. Hon kontaktar Sam Hallberg och ber honom ta sig an fallet. Det visar sig att Brent, den unge killen, har skrivit ett bokmanus. Vid första anblicken tycks manuset vara dåligt sammanhållet och bestå av en historia med homosexuallt tema. Men där finns också nåt annat som åtskiliga personer högt upp i samhället inte vill ska publiceras. Sam har tidigare jobbat med terrorism, men när hans fru mördades. Den lille sonen växer upp hos sina morföräldrar. Sams kompis Lynette är journalist. Lynette och Sam hjälper varandra. Det visar sig att Lynette, precis som Brent, är nåt hett på spåren. Nånting som somliga inte vill ska komma ut. Låter det rörigt?
Hum ja… Jag är… lite besviken. Det här är en bok som så tydligt är skriven av två helt skilda författarhänder. Det är verkligen rörigt och det tar ett bra tag innan jag får koll på persongalleriet, framför allt damerna i Sams liv. Det känns som om det är alldeles för många kockar i soppan, en soppa som bara stundtals hettar till och sen blir mest… smaklös. Välskrivet, javisst, men, nja…
Toffelomdömet blir medel.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
