Fredagen den 17 februari 2017: Dirigenter i anpassningar, kaos och smuts


 



Kära dagbok…

 

Chokladmuffin

Den bara smälte i munnen…

Den här veckan försvann i ett nafs. Det gjorde även fredagsbullen på jobbet idag. Den var nämligen utbytt mot en helt underbar chokladmuffin. Du vet en sån där som bara smääälter i munnen. I alla fall min mun. För där fick den smälta – det är ju helg från och med idag. Måndag – torsdag är jag rätt hård mot mig själv. Det blir inga sötsaker, varken fikabröd eller godis. Jag äter också väldigt sällan lagad mat i veckorna. I tisdags var ett undantag, för då såg jag till att även den sjukliga Fästmön och äldste bonussonen fick mat. Annars blir det varm/lagad mat högst lördag och bara kanske söndag för min del. Aptiten är ganska mycket tillbaka, men inte helt. Intresset för matlagning, som redan tidigare var lågt, är nu ännu lägre. Hur som helst har detta gett bra värden på de prover jag tog för snart två veckor sen. Och eftersom jag inte äter sötsaker i veckorna har sötsuget på helgen också minskat. Men jag ska på läkarbesök på måndag, för blodtrycket var åt skogen och så är det lite annat som ska tittas på. Märkligt att jag plötsligt uppfattas som sjuk, jag tycker att jag mår ganska bra nu…

Gammalt strykjärn

Jag pressade mig själv rejält idag på förmiddagen.

Idag på förmiddagen pressade jag mig själv rejält. Jag trodde inte att jag skulle palla, men jag höll måttet. Nyhetsbrevet fick en sista korrigering innan jag publicerade det, samtidigt som jag jobbade med en nyhetstext som huvudredaktionen la ut på startsidan på vårt intranät före lunch. Utöver detta skrev jag ihop ett förslag på riktlinjer, jobbade med revideringen av en lista samt spred skriftlig information vidare. Jag hann fika med mitt favvo-team, men också ha ett allvarligt samtal med nån på jobbet som jag tycker mycket om. Det känns jobbigt när människor jag gillar – och som gillar mig, vad jag har uppfattat – inte gillar varandra. Jag kan se goda och mindre goda sidor hos de flesta människor. Det är som med vänner, en får använda kollegor till olika saker – och jobba tillsammans med dem på olika sätt, sätt som anpassas efter dem men där jag dirigerar. Det viktiga är ju att det i slutänden blir bra och rätt för alla.

UNT om trafikköer

UNT tror, liksom Uppsala kommun, att EN människa ska minska trafikköerna i Uppsala. Rätt naivt, tycker jag…

Nån som förväntas dirigera på annat sätt och skapa ordning i kaos är Uppsalas nya trafiksamordnareUppsala kommun tror att en nyinrättad tjänst, en människa, ska krympa trafikköerna i Uppsala. Det är både naivt och otroligt. Jag menar att det inte bara handlar om att krympa trafikköer, det handlar om ett jävla trafikkaos. Det är heller inte bara gatuarbeten som orsakar köerna kaoset, utan feldimensionerade gator och ingen planering alls. Ett exempel är en mycket trafikerad väg som jag använder varje dag till och från jobbet. Efter ombyggnad har den gjorts enfilig från att ha varit tvåfilig in mot stan. Ut ur stan är den fortfarande trefilig, men högerfilen är nu kortare och enbart för svängande – med enorma bilköer, det vill säga trafikkaos, som följd. Köerna blockerar även andra utfarter och övergångsställen. På stället rör sig också fotgängare och cyklister, varav en del inte nyttjar för dem avsedda banor utan av nån anledning – lusten att leva farligt? – använder gatan. Men grattis till nya jobbet, Johan Hultman! Jag hoppas att du kan trolla med knäna. I artikeln i lokalblaskan hävdas att en stor del av de frågor som Johan Hultman ska pyssla syssla med finns under marken. Jag hävdar att de finns ovan jord, i attityder och bristande kunskaper. Det går inte att stoppa bilismen, vilket Uppsala kommun tycks tro. Till skillnad från fotgängare och cyklister måste emellertid bilister ha gått kurs och tagit körkort. De har en licens för att framföra sitt fordon i trafiken. Många fotgängare och cyklister tycks inte ens ha vett att vara rädda om sig själva, än mindre andra.

Inte heller idag slapp jag enorma bilköer, men på sätt och vis var den kö jag hamnade i självvald. Jag tog nämligen kompledigt i tre timmar för VAS, Vård Av Smutsgris. Inte var jag på det bästa, soligaste humöret för att jag tvingade mig själv att slösa ledig tid på att sitta i en kö till biltvätten i en timme (nej, jag var inte ensam om att vilja tvaga bilen), men jag måste säga att humöret steg när vi väl kom ut ur duschen, Clark Kent* och jag. Fast först hade jag med ångest våndats inne i bilen. Jag både blundade och höll andan. Jag hoppades att inget skulle gå sönder den här gången – sist lossnade ju blinkerskåpan på vänster sida och den är limmad. Allting höll! Hemma på parkeringen släpade jag sen ut min dammsugare och sög bort alla stenar, allt grus och alla gamla löv. Jag tog lite trassel och polish och polerade Clark Kent på de ställen som är värst utsatta. Efteråt kunde jag kort och gott konstatera vilken stilig karl jag har – om en nu får kalla en tolvåring för karl..!

Clark Kent, min bil, är rentvättad

Min stilige karl till bil.

∼ ♦ ∼

Dagens fundering, eller snarare tanke, går till lilla mamma. Igår var det på dagen fyra månader sen hon gick bort för att aldrig mer komma tillbaka. Den torsdagsmorgonen glömmer jag aldrig. Lilla mamma, jag saknar dig så otroligt mycket!

Mamma på ett foto från 2010

Mamma på ID-bilden från 2010, men ganska sig lik som jag minns henne från oktober 2016.


*Clark Kent = men stilige karl till bil!

 


Livet är kort.

Annonser

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till tofflan(snabel-a)home.se Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Dagbok, Diskutabelt, Epikuréiskt, Familj, Jobb, Krämpor, Mat, Media, Personligt, Vänner och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Fredagen den 17 februari 2017: Dirigenter i anpassningar, kaos och smuts

  1. uppsalaewa skriver:

    Håller med om gratulationerna till Johan Hultman. Han kanske lyckas med jobbet når majoritetens kommunalråd får som de vill: inga bilar, inga P-platser och politikerna bestämmer om vi får ha bil eller inte. Så känns det just nu. Inte enbart trafikkaos – det blir bara värre och värre. I vårt bostadsområde ska all gatuparkering och alla p-platser bort. I sinom tid (?) ska byggas parkeringshus, säkerligen långt bort från bostäderna. Det avser nya Eriksberg. Stackars oss i gamla Eriksberg.

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Fast det var trafikkaos som inlägget handlar om. Men… Eriksberg är inte det enda ställe där det byggs alldeles för mycket. Jag känner inte igen mig på Råbyvägen på båda sidor om gamla E4:an. Alldeles för tät bebyggelse, för många bilar, för mycket trafik och för många människor. Husen står varandra, känns det som. Så det är verkligen inte bara synd om er i gamla Eriksberg, även vi i stans norra delar är drabbade – och vi är drabbade NU. Där jag bor har dessutom blivit nya Gottsunda. Jag vill flytta!

      Gilla

  2. Månaderna går oundvikligen, jag minns att jag i systemet på jobbet envisades med att döpa filerna till samma månad som min pappa dog, i flera månader efteråt. Det var som om tanken var någon annanstans. Tänker på dig ❤

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      För mig är hösten min favoritårstid. Men jag kan inte låta bli att undra hur det blir nästa gång den kommer eftersom det var den tid när mamma gick bort… 😥
      Tack för din tanke! ❤

      Liked by 1 person

      • Det blir nog tufft nästa höst, jag tyckte de två första vintrarna var tuffa. Men nu är det som vilken årstid som helst. Tack själv, för dina fina inlägg 🙏🏻

        Gilla

      • Tofflan skriver:

        Min pappa drunknade på sommaren. Det är fortfarande en svår tid för mig. 😥

        Tack för att du läser och för dina inkännande kommentarer!

        Gilla

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s