Alla hjärtans dag 2017: Nära ögat… och hjärtat


 



Kära dagbok…

 

Katten Lucifer nära

Det var nära ögat idag… Här får Lucifer illustrera detta.

Det händer ibland att jag klagar över tiden som inte vill räcka till. Idag var det nära ögat att det brast flera gånger. Så känner jag ofta när jag inte mår på topp och tiden och jag inte riktigt kommer överens om proportionerna. Jag hade sovit dåligt i natt och hade kunnat ta lite sovmorgon, men icke då. Det handlade inte om att jag låg och grubblade på nåt. Gårdagskvällen omfattade bland annat ett urtrevligt telefonsamtal med två personer som jag ska jobba tillsammans med i ett litteraturprojekt. Men jag ska jobba på min fritid, för mitt vanliga heltidsjobb har jag ju kvar. En spännande och lärorik utmaning väntar mig. Såna ger mig kraft. I morse, däremot, var det nära ögat, som sagt, att det brast. Jag var ute i god tid till kursen och kunde ägna nästan en timme åt att sitta och jobba i ett rum intill kurslokalen. När jag sen klev in för att delta i kursen och presenterade mig för kursledaren slängde denne ur sig en sån där övertrist rolighet om mitt namn som jag har hört alldeles för många av ända sen barndomen. Ja, jag fräste, faktiskt. Plågsamma minnen och allt möjligt dök upp. Det var ingen bra start på dan.

Outlook kalender

Kursen handlade om kalendern i Outlook och gav mig inte så många nya kunskaper.

Kursen sen var bra, men jag lärde mig inte så mycket nytt. Faktum är att jag kunde mer än jag trodde. Utöver detta hade jag lyckats med nåt som jag inte borde ha lyckats med, enligt kursledaren. Obegripligt, helt enkelt, men inget fel. Kursledaren var för övrigt riktigt bra sen när han kom igång. Det var lagom och snabb takt, gruppen var liten och jag fick möjlighet att ställa min fråga efteråt. En grej som jag hade velat fråga om kom inte på tapeten. Det var nämligen en Outlook-kurs med fokus på kalender, inte mejl. Hur som helst var det bra att få en genomgång av grunderna, inte bara hoppen till det mer avancerade. När en som jag varit arbetslös långa perioder har jag inte fått några kurser vare sig av Arbetsförmedlingen eller tillfälliga arbetsgivare. På Arbetsförmedlingen frågade de åtminstone om jag var intresserad av några programvarukurser. Det var jag, men de kunde inte tillmötesgå ett enda av min tre önskemål. I stället har jag fått klara och lära mig själv. På min förra arbetsplats fick jag stor hjälp i framför allt InDesign av NK*. Numera jobbar jag inte alls i det programmet. Det har gått ganska bra att jobba i andra program som jag heller inte fått utbildning i, men jag har ibland känt att jag har vissa luckor. Den Outlookversion jag jobbade med sist var till exempel inte den version jag har idag.

Räkmacka

Räkmackan var i alla fall god, fast det var mest grönsaker och minst räkor på den.

Efter kursen hade jag plötsligt två timmar och inte en och en halv timmes ledig tid. Jag gick till Ofvandahls och köpte mig en räkmacka som jag intog med tre koppar svart kaffe. Sen fungerade hjärncellen ett tag till och jag kunde faktiskt jobba lite vid kafébordet. Visserligen fanns där andra gäster, men det var ändå ganska lugnt. Det som emellertid gör mig förvånad är hur öppet folk pratar om sitt liv och leverne. Vid ett bord mitt emot satt två personer. Den ena talade mjuk och lågmäld finlandssvenska, den andra högljudd östgötska. Jag fick veta ”allt” om östgötens före detta partner. Och då menar jag verkligen ”allt”. Det ville jag egentligen inte, men tyvärr kan jag inte blunda med öronen och jag hade inte fått med mig hörlurarna till mobilen heller. Nåja, jag avnjöt min räkmacka i alla fall. Den var god även om det mest var grönsaker och minst räkor på den. Jag behövde nog få i mig ett och annat grönt.

Mumie

Jag hälsade på mumien före nätverksträffen.

Efter en stund trampade jag upp till Gustavianum där nätverkssträffen skulle hållas. Först gick jag in och hälsade på mumien innan jag satte mig i föreläsningssalen och startade datorn. Jag hann jobba en hel del. Det hade nämligen inkommit ett och annat mejl under kursen som skulle besvaras – det gick ju inte att stänga av mejlen under kursen eftersom mejlen är en del av Outlook. Mycket störande. Ett tredje möte blev inklämt under morgondagen och nu börjar det bli tajt med tid för faktiskt arbete. Föreläsningen började klockan 14. Jag hade mycket svårt att uppfatta vad föreläsaren sa – han pratade ganska tyst och fort. Men jag såg bra på hans PowerPoints i alla fall. Det är nog första gången jag har haft nytta av just PowerPoint. Efter föreläsningen fick jag en varm kram av en person rätt högt upp i hierarkin som jag gärna vill ha som mentor. Jag blev så glad av kramen och värmen i den att jag nämnde detta med mentorskapet. Det togs emot mycket positivt trots att det nog är fler än jag som skulle vilja ha den här personen som mentor.

 

Pizza

Det blev italienskt till middag, trots allt.

Plötsligt var jag hemma igen. Jag hade klarat av att åka buss två gånger och jag hade även gått från Gustavianum ner till Stadshuset utan att hälsporren storknorrade. Det blev bestämt att jag visst skulle få bjuda Fästmön – och äldste bonussonen – på italienskt till middag, men det blev hemma hos dem och pizza. Ja, pizza är ju italienskt. På väg till pizzerian träffade jag en god granne. Jag fick höra en förskräcklig historia om hur grannen, äldre och gående med rollator, hade blivit rånad vid våra garage klockan 16.30 för en månad sen. Det är det jag säger, New Village har blivit det nya Gottsunda. Fy fan, hur är folk skapta som ger sig på gamla och svaga människor så?!

Medan der Pizzabäcker gjorde våra pizzor sen hoppade jag in på ICA Heidan och köpte Bregott havssalt till mig och en påse godis till sjuklingen. Anna mådde lite bättre idag, fast vi hånglade inte. Hon får nämligen gärna hålla sitt virus för sig själv. Pizzan var god och familjen Katt lockades ut med torrfoder, så att köksdörren kunde stängas.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Anna hade just hällt upp kaffe 
när min mobil ringde. Mammakusinen B hade både dåliga och goda nyheter. Jag kan konstatera att det alltför ofta är nära ögat. Men jag vill också säga att de här samtalen från mammakusinen B är så kära! Och själv sa hon att om det hade varit som förut och som vanligt så hade hon ringt min mamma och berättat det hon nu sa till mig. Jag blev varm av förtroendet och är glad åt att vissa kusiner till min mamma känns väldigt nära för en som annars är väldigt ensam: inga föräldrar i livet, inga syskon, inga fastrar, mostrar, farbröder eller morbröder och inga kusiner.

Innan jag lämnade Fänriken fick jag tre par strumpor som Anna hade köpt till mig på Distingsmarknaden. Strumporna är färgglada och sparas tills min sorgeperiod är slut. Den här veckan är det fyra månader sen mamma gick bort. Sorgen är ännu kvar, därför klär jag mig fortfarande i svart. Men om ett par månader ska jag försöka att bli lite mer färggrann – och till och med träna på att använda turkost. Dock ska det senare ske tillsammans med färgen framför alla andra: orange.

Detta bildspel kräver JavaScript.


I kväll har jag ingen fundering alls, jag är för trött. Men har du nåt du funderar på så skriv gärna några rader i en kommentar. Följer du bloggens regler blir din kommentar både publicerad och besvarad. Inte illa pinkat, va´?!


*NK = Närmaste Kollegan på min förra arbetsplats

 


Livet är kort.

Annonser

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till mejlaulrika(snabel-a)gmail.com Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Dagbok, Epikuréiskt, Familj, Jobb, Krämpor, Mat, Personligt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Alla hjärtans dag 2017: Nära ögat… och hjärtat

  1. Marie: Mitt skrivliv skriver:

    Att få utbilda sig på jobbet är både bra och en gåva, hos oss har det ofta knorrats om utbildningarna och de ses som ”krav” – så resonerar de som lutat sig tillbaka lite för bekvämt tycker jag, att få lära nya saker är alltid nyttigt. Tråkigt med en tyst föreläsare, men tack och lov för att människan kunde göra bra en PowerPoints, finns kurser för sånt också och kanske hade hen gått en sådan 😄
    Jag har jobbat med InDesign i många år, ett underbart program med oändliga möjligheter för oss klåfingriga 😄

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Jag har ju inte fått nån som helst utbildning i jobbet på många, många år. Det fick jag inte heller sista tiden hos den arbetsgivare jag kastade bort 23 år på. Yngre kollegor prioriterades och jag skulle bort – då var alla medel tillåtna, till exempel utebliven kompetensutveckling.

      De kurser jag går nu har jag själv valt att gå. Igår var det Outlook, i morgon blir det informationssäkerhet. Senare i vår kommer Skype och OneNote. Och så ska jag gå en heldags introduktion för nyanställda, det blev ju inte av för mig i höstas.

      Jag är i vanliga fall PowerPoint-allergiker, men igår var det bra att det fanns en presentation. InDesign är ett avancerat program. Jag är inte så bra på det, jag var bättre på dess föregångare PageMaker. Men nu jobbar jag inte med form längre utan mest med text och webb med fastlagt utseende.

      Gillad av 1 person

      • Marie: Mitt skrivliv skriver:

        Åh, PowerPoint är så himla kul, går att göra så mycket tokigt som inte alltid passar sig. Pagemaker jobbade jag också en del i, det är traktorn och InDesign är sportbilen. Jag hatade InDesign från början 😄
        Vad trist att inte få utbildning pga någon slags lumpen taktik. Ungdom, ”positiv attityd” = inget ifrågasättande = ingen erfarenhet, övertrumfar ofta allt. Det är trist. Så mycket kompetens som går förlorad.

        Gilla

      • Tofflan skriver:

        Nja, idag kunde jag konstatera hur otroligt sövande PPT är och hur engagerande en föreläsning är när föreläsaren (låtsas vara) är spontant och talar fritt.

        InDesign var alldeles för avancerat för det jag gjorde i arbetslivet när programmet kom och jag hade inga behov av att lära mig då. Det ångrar jag nu, samtidigt som jag ju är mer språkmänniska än formgivare i jobbet OCKSÅ.

        Den arbetsgivaren ger jag inte mycket för. Eller snarare den chefen. Tyvärr välkomnades h*n tillbaka i företaget efter några år i en annan organisation – från vilken h*n fick gå pga kränkningar av medarbetare… Märkligt nog togs h*n tillbaka till min f d arbetsgivare. Det säger en del om den…

        Gilla

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.