Ett inlägg om en bok.
Äntligen har jag kommit igenom den tredje delen i Karl Ove Knausgårds serie Min kamp. Att det har tagit lite tid beror inte på att jag tycker att boken har varit svårläst, utan för att två andra böcker kom emellan för recension. I helgen har jag läst och läst och i kväll tog boken slut. Nu återstår ytterligare tre delar och de står i min TBR*-hylla tack vare vännen Jerry som gav mig dem i julklapp.
I denna den tredje delen är författaren tillbaka till barndomen. Familjen flyttar in i ett nytt hus. Här växer Karl Ove upp i en inte riktigt frisk familj. Pojken är livrädd för sin pappa. I boken skildras fadern som ren ondska. Det är inte bara så att pojken får utstå kroppsliga straff, den psykiska mobbningen och skrämseln är värre, till exempel för sitt talfel och sitt utseende. Vissa delar i boken är riktigt obehagliga. Samtidigt är pojken inte särskilt aktsam gentemot sina jämnåriga. I skolan anses han så småningom som udda och blir i tonåren mobbad för att han är för feminin.
Jag förstår fuller väl att den här delen i romanserien har blivit mycket omdiskuterad. Bilden av fadern är nästan helt svart – den lilla pojken är verkligen skräckslagen för att göra fel så att pappa blir arg. Samtidigt får en ta boken för vad den är. Och enligt baksidestexten är den autofiktiv. Det är författarens subjektiva skildringar av det han upplever – inte nödvändigtvis det som objektivt skedde. Vidare är boken full av snuskigheter, till exempel ett antal bajshistorier. Den vaknande sexualiteten är intressant skildrad och en kan inte hjälpa att en undrar över hur Karl Ove nånsin ”fick till det” med en tjej.
Toffelomdömet blir högt. Jag gillar detaljrikedomen och grottandet i känslor.
Här kan du läsa vad jag skrev om övriga delar i serien:
*TBR-hylla = hylla med olästa böcker, ”To Be Read”
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
