Helgen 3 – 5 februari 2017: Hon sätter färger på mina dagar och nätter

 

---

Kära dagbok…

 

Ett tänt ljus och en bok förmådde inte jaga bort känslan av ensamhet, förstärkt av en telefon som aldrig ringer.

Nog trodde jag att det skulle bli en ensam fredag. Jag åt ostringar blandade med flamin’ hot-bågar, tog en öl till och sen ytterligare en öl. Tände ett ljus, läste, blängde på telefonen som numera aldrig ringer. Faktum är att jag kände mig så ensam att TV:n åkte på bara för att jag skulle slippa höra klockornas tickande eka i min lägenhet och för att tillvaron inte skulle kännas så svartvit. Plötsligt hördes en försynt knackning på ytterdörren och jag såg för min inre syn en berusad granne som vid ett tillfälle knackade så. Att h*n var dyngrak, på ren svenska, uppfattade jag inte förrän h*n satt vid mitt köksbord. Jorå, jag fick ut h*n, men jag vill inte att det ska upprepas. I fredags kväll stacks emellertid en nyckel i mitt lås. Och in klev… Fästmön!!! Plötsligt kom färgerna, ljuden, värmen! Hon var här, den mest älskade, för hon ville inte heller sitta ensam hemma en fredagskväll.

Vi ställde till en fredgsfest!

Då ställde vi till en fredagsfest! Jag plockade fram goda ostar som annars hade fått ligga kvar och förtvina i kylskåpet. Gröna druvor och söta plommontomater sköljde jag, plasten runt kexpaketet slet jag upp. Och så dukade jag med de fina, fina pappersservetterna med tryck som jag fick för hundra år sen av mamma och pappa. Till festen slog jag upp var sitt glas Ca’ Marrone, som var kvar sen förra helgen. Vinet passade ypperligt till ostarna, som var smakrika men inte direkt salta.

Särskilt länge festade vi väl inte, men ändå kanske till runt midnatt. Efter en tuff arbetsvecka var vi båda trötta. Att mota bort en infektion har också tagit på mitt immunförsvar liksom mina krafter, men jag vann. JAG VANN!

Vi sov länge på lördagen. Och hade det inte varit för att vi var tvungna skulle nog jag ha gått omkring i pyjamasbyxor hela dan. Likadant var det idag – pyjamasbyxor på, bok i ena handen, kaffe i den andra.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Jag åt sex lonkakolor och fem salta grodor igår kväll. Resten är kvar. Än så länge…

Men vi hade också ett par viktiga saker att göra: vi bokade en resa och hotell. Vi fyller båda år i april, fast det blir inte då vi reser. Vi har inte rest tillsammans tidigare längre än till Stockholm, Avesta, Nora och Motala och jag tänkte vi skulle vidga våra vyer lite. Det blir en födelsedagspresent till oss delvis från mamma, men också från mig. Mamma visste om att en av oss fyller jämnt i år och hon sa flera gånger att hon ville vara med på presenten. Nu får hon det på sätt och vis. Men innan vi fyller år har vi en annan födelsedag i familjen och det är nästa helg. Därför fick vi riva av oss pyjamasbyxor och sätta på oss jeans eftersom vi skulle gå i affärer. Resultatet blev lyckat och Anna fick även med sig en godispåse hem – jag hade ju hela min från förra helgen kvar.

Vi åt mackor med räkor som vi skalade vid köksbordet samt tillbehör. Det blev premiäranvändning av mammas och pappas räktrålare, som fick flytta till Uppsala i november. Utöver räkor hade vi Brie, orange rom, dill, kokt ägg, limeaioli, tomater och avocado. En flaska väl kyld Les Fumées Blanches passade utmärkt till. Vi blev mätta! Och eftersom det var kalas igen gick ett glas i kras – såsom det ska, på kalas.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sen var det då dags för året melodifestivalselände. Hur det än är – och det brukar ju vara rätt dåligt musikaliskt sett – vill en ju glo. Igår var det första deltävlingen och den gick från Göteborg. Jag förstod direkt att Ace Wilder skulle gå vidare, vilket inte var mitt val. För mig är det obegripligt hur hon kan vara så stor, som artist och sångare tycker jag att hon är medioker och rätt tråkig. (Hur hon är som människa vet jag inget om.) Inte heller tycker jag att mjukisdress är det snyggaste en kan ha när en uppträder i Melodifestivalen. Var fanns plymer och paljetter? Då var det roligare att Nano gick vidare, för det var ett lite udda val. Men självklart lär han inte vinna i slutänden, det gör säkert tråkmånsan. Hade jag fått bestämma hade jag nog sett Dinah Nah gå vidare till final. Fartig låt och häftig scenklädsel hade hon, fast det räckte inte. Ja, ja, det var bara att tröstäta godis. Kvällen avslutade vi med att glo på premiäravsnittet av Hotell Halcyon. DET var mycket bättre än Melodifestivalens första deltävling 2017, tycker jag.

I morse sov vi länge och vi ägnade dan mest åt att läsa, äta och fika. Men jämfört med nån in huset var detta helt normala aktiviteter – denne/a någon tillbringade eftermiddagen med att lyssna på en julsång – på repeat.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Framåt kvällningen plockade jag fram rena kläder inför arbetsveckan med mera. Vi tuffade iväg till Taco Bar och käkade söndagsmiddag, i kväll så het att det slog ut lågor ur våra käftar. Men gott var det! Innan Anna skjutsades hem tittade vi in på ICA Heidan för att handla. Jag har nu sparkat igång en maskin tvätt som strax ska hängas. Därefter ska jag fixa lunchmacka till i morgon samt packa jobbväskan. Klockan 21 glider jag ner i bästefåtöljen för att se Innan vi dör.

Det har varit en bra helg. Jag har vilat och samtidigt haft det gott med Anna, hon som ger mina dagar och nätter färger. Kärlek!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Slutligen en bild från mitt soprum där en skylt exemplifierar vilken typ av Metallförpackningar vi boende kan lämna i kärlet. Här nämns värmeljus, men det står inget om att vekeshållare och kopp ska vara separerade. Tittar en emellertid närmare på bilden upptäcker en… att värmeljuskoppen är tom!!! Nu är jag än mer förvirrad än tidigare, jag som kände mig så säker på att jag visste bäst vad som var rätt och fel vad gäller källsortering här hemmavé. Jag är skakad!!!

Detta är metallförpackningar, enligt min bostadsrättsförening. Men fasa! Värmeljuskoppen på bilden är tom!

 

---

Livet är kort.