Torsdagen den 2 februari 2017: Svart på vitt ett steg vidare mot acceptans


 



Kära dagbok…

 

Ljus i stadsparken i Motala svartvit bild

Svart på vitt, trots att tillvaron inte är enbart just svart eller vit.

Svart på vitt. Redan igår kom den preliminära obduktionsrapporten om min mamma i pappersform. Kuvertet låg på en av bänkarna i köket i flera timmar innan jag hade samlat mig tillräckligt för att öppna det. Doktor Thomas hade uppenbarligen förstått vilken betydelse rapporten har för mig och skickade den som A-post, inte som vårdens sedvanliga B-post. Det var väldigt bra att ha ett telefonsamtal först på tisdagsförmiddagen. Då kunde mammas doktor berätta vad de hittat, hur de behandlade och vad som skedde. Samtidigt hade jag möjligheten att ställa frågor. Men sen ville jag läsa på egen hand, titta på detaljerna, i lugn och ro. Få svart på vitt. Det kanske låter helt absurt och sjukt, men jag bara måste få veta. Somligt visste jag sen tidigare, annat berättade doktorn om i telefonen och ytterligare saker läste jag om i rapporten. Det som fortfarande gör den preliminär är att vissa provsvar inte har blivit registrerade eller införda.

Pepparkakshjärtan

Vännen Mia hörde av sig lägligt.

Inget jag läste i rapporten överraskade mig. Det var i stället lättare att se skeenden och följder och bara det är ytterligare ett steg vidare mot acceptans för mig. Det allra första steget tog jag redan den sista kvällen när jag satt vid mammas säng på intensiven. När det började bli svårt för mamma och jag bara kände att jag inte ville att hon skulle fortsätta att plågas. Men samtidigt är de här stegen inte lätta att ta – finge jag önska skulle mamma ha piggat på sig och fått komma hem, kanske till och med med lite nyinhämtade krafter. Så blev det inte.

Just som jag hade läst rapporten, stoppat in den i Mamma-pärmen och samlat ihop tankarna kom ett sms från vännen Mia. Det kom så otroligt lägligt och med ett innehåll som fick mig att le genom tårarna. Det är mycket som kan tänkas dyka upp i en flytt och det jag fick se bilder på per sms var glimtar från vår ungdom i såväl text som bild. Samtidigt är det konstigt att se att även vi blir äldre, vi som trodde att vi var evigt unga.

Jag halv tre på morgonen

Det kliar i Toffelögat, men det känns rätt futtigt i sammanhanget.

Att nämna mina egna krämpor i det här inlägget känns futtigt. Jag har skurit mig i högertummen, vilket mest är irriterande för att såret inte vill läka och plötsligt börjar blöda. Då kan jag inte titta på tummen eftersom jag tuppar av när jag ser blod. Vidare härjar nog en infektion i kroppen, trots att ingenting liksom bryter liksom ut. Jag tror att mitt immunförsvar kämpar hårt och tappert och självklart vill jag att immunförsvaret ska vinna. Men jag känner mig seg, har ont i huvet, muskler och leder, fryser, ena ögat kliar etc. Därför ska jag ta det lugnt i helgen. Fästmön kommer och vi ska förhoppningsvis boka in roligheter framöver. Jag tänker bjuda på räkor och vitt vin på lördagen. Det blir enkelt att bara tina och ställa fram, möjligen koka ett par ägg till och ställa fram lite limeaioli och några andra tillbehör.

Boken Lustjakt av Annika & Vera

Annika & Vera skriver hellre böcker än är med i TV-program som ger ett löjets skimmer åt Hofors, tror jag. För övrigt skriver de BRA böcker! Klicka på bilden så kommer du till min recension av deras Lustjakt!

Jag har kämpat mig igenom veckans näst sista arbetsdag. När en inte mår riktigt 100 är det tufft att försöka ha samma kapacitet och hastighet som vanligt. Men jag har gjort färdigt med nyhetsbrev i text och bild, skickat ett par saker på koll, jobbat med intranätet, varit på enhetsmöte och ett par andra möten. Jag ska hoppa in i duschen och värma mig en stund. Låt oss hoppas att jag inte somnar framför Antikrundan i kväll… Efteråt brukar jag se på serien från Hofors. Ursprungligen var det för att författarduon Annika & Vera skulle vara med. Nu har de valt att inte vara med i serien så mycket (en kort scen i första programmet, bara) – och ärligt talat förstår jag dem. Den bild som ges av Hofors är att den är en plats full av kufar och original, folk som på ett eller annat sätt är lite märkliga. Som tittare känner jag att byn får ett löjets skimmer över sig. Kanske var det meningen, kanske inte. Jag är i vart fall helt övertygad om att Annika & Veras val att hoppa av var det rätta! Gefle Dagblad hade förresten en rolig artikel om paret häromdagen, läs den! (Om du orkar klicka på länken…) I kväll börjar också andra säsongen av Gåsmamman klockan 21 på Kanal 5, men den spelar jag nog in ifall ögonlocken faller ner och det blir svart. Jag brukar sällan se mer än ett TV-program per dygn. Det är roligare att läsa böcker!

 


Livet är kort.

Annonser

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till tofflan(snabel-a)home.se Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Böcker, Dagbok, Familj, Krämpor, Media, Personligt, TV, Vänner, Vin och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Torsdagen den 2 februari 2017: Svart på vitt ett steg vidare mot acceptans

  1. etuna1 skriver:

    Det är fint när människor inom vården visar att personer de behandlar/ har behandlat inte bara är siffror i statistiken utan riktiga människor av kött och blod med oro, rädsla, värme, kärlek och oroliga anhöriga…
    Kram

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Ja mamma hade verkligen rätt vad gäller doktor Thomas. Hon tyckte mycket om honom för att han bemötte henne som en människa, inte bara som en gammal patient. Mamma hade gått hos honom länge för kontroller av sin sjukdom. En riktigt fin och mänsklig doktor, tycker även jag.
      Kram!

      Gilla

  2. Marie: Mitt skrivliv skriver:

    Intressant om Annika & Vera och serien om Hofors, visste inte att de skrev böcker. Vi har för övrigt reagerat på behandlingen av hårdrockaren, väldigt tråkigt att se hur vuxna människor som är – och vågar vara – unika blir utfrysta.

    Vad fint att du fått rapporten, små pusselbitar blir tillslut en helhet 🙏🏻

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      De gav ut sin debutdeckare i somras – kolla vad jag skrev om boken genom att klicka på bilden på just boken! Jag reagerade också på behandlingen av Micke. Sen tycker jag hela serien verkar vinkla in sig på att visa ett litet löjets skimmer över udda personligheter. Annika & Vera var med i första avsnittet och då var approachen att de bär likadana kläder… Som de senare har förklarat var detta en del av marknadsföringen för boken.

      Rapporten är fortfarande preliminär, men när jag nu har läst den OCH pratat med doktorn tror jag inte att provresultaten förändrar nåt. Jag har nu tagit ett rätt stort steg framåt och till och med börjat skratta, nästan en gång om dan. Nästa steg blir att bära lite mer färggranna kläder. Ja jag vet, i andras ögon låter det kanske skitlöjligt, men vi har alla våra olika sätt att uttrycka sorg på. Ett av de första saker jag gjorde var att i princip sluta äta. Det var rätt dumt, för jag blev bara svag och medtagen.

      Gillad av 1 person

      • Marie: Mitt skrivliv skriver:

        Jag läste både om boken och om tjejerna via dina länkar. Intressant med PR-tricket likadana kläder!
        Ja, tyvärr tycker inte jag heller att människorna i Hofors skildras schysst, vi är ju alla mer eller mindre kufiska om man riktar in sig på specifika saker med oss. Som i fallet med mannen som planerar döden dygnet runt (som det skildras) eller den seriösa kvinnan som är (skildras vara) besatt av höstfesten.
        Jag tycker absolut inte att du är löjlig, sorg ter sig på olika vis och ändras vad det lider. Och så får det faktiskt lov att vara. Att inte äta känner jag igen, med samma erfarenhet av att det var dumt 😉

        Gilla

      • Tofflan skriver:

        Men du måste också kolla deras film på Youtube! Jag tittade på den när jag hade gått och lagt mig igår och fick en del goda skratt. Annars har det varit dåligt med skratt, som sagt. Nu får jag försöka lära om. Då är det bra att jag ska umgås med Fästmön i helgen, för hon får mig alltid att skratta.

        Håller med om skildringarna av människorna!!! Jag skulle ha blivit rätt förbannad om det var jag, på ren svenska. För, som du skriver, alla har vi ju våra speciella egenskaper, även om vi med all säkerhet mest är alldeles vanliga.

        Jag har lärt mig mycket om sorg och vad den gjorde och gör med mig. Viktiga lärdomar, även om jag helst hade klarat mig utan dem och haft mamma kvar i livet. Sen vet jag att det alltid finns folk som har synpunkter, som t ex att jag ältar och har offerkoftan på och sånt. Men att skriva av mig på bloggen är en del av vägen ut ur sorgen. Hur hanterade du din sorg? Vad gjorde du för att kunna gå vidare??? Och… hoppas att du äter normalt nu!!!

        Gilla

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.