Torsdagen den 26 januari 2017: Jag kan höra tiden springa, men förstår inte svaret

 

---

Kära dagbok…

 

Jag kan höra tiden springa…

Det händer ibland, när jag sitter i mitt kök, och huset för ovanlighetens skull är tyst, att jag kan höra tiden springa. Springa iväg, för att precisera. Visarna på min köksklocka och mammas går runt, runt. Det låter… högt. Och de går inte riktigt i takt. Men det är först nu, när jag blir 55 bast om exakt tre månader, som jag lägger märke till tidens gång. Att gången – eller springet i mina öron – hörs. När jag var barn eller bara lite yngre än nu tänkte jag inte på tiden på det här viset alls. Den bara fanns där, tiden. Jag konstaterar att jag känner mig gammal. Åldern har inte spelat nån större roll för mig förut. Tiden… ja, den har jag mest tänkt på i termer som ”räcka till” eller ”inte räcka till” de senaste åren. Just nu är den också lindrande, mildrande när det gäller min sorg. På förmiddagen idag var jag iväg och fikade med mitt favvo-team på jobbet. Vi pratade jobb, men även privat. Efteråt var jag rädd att jag hade pratat för privat och personligt – tills en från teamet kom ner till mitt kontor och tackade mig för att jag pratade om sorg och svåra saker så öppet. Det hjälper nämligen h*n i h*ns egen sorg…

Ledsenheten infann sig i mitt hjärta för ett par dar sen och vill inte riktigt passera vidare. Därför ringde jag ytterligare en god vän igår kväll. Det var gott att höra vännen FEMs röst, men samtidigt blev jag chockad över vad den lilla FEM-rumpan råkat ut för! Det är tur att vi ännu inte är så gamla att benskörheten har satt sina klor mer aggressivt i oss…

En nätt liten hög på nattduksbordet, men Knausgård får vänta.

Ett annat verktyg som motar ledsenheten är mitt läsande. Det är så fantastiskt att kunna resa via litteraturen! Men samtidigt springer vardagstiden alldeles för snabbt förbi sen jag började jobba och jag hinner inte läsa i den utsträckning jag skulle vilja. Igår kväll läste jag emellertid ut en av mina efterjulklappar och ryckte i hastigheten åt mig tredje delen av Knausgårds kämpande, en bok jag köpte i somras. Jag fick de resterande tre böckerna i serien i julklapp av vännen Jerry och det börjar bli dags att ta upp kampen läsningen av serien. Sen kom jag på att jag ju fick två böcker för recension tidigare i veckan. Det betyder att Karl Ove får vila och jag slår upp en litterär nykomling som ska läsas med blyertspenna. Jag måste emellertid säga att Knausgårds Min kamp-böcker är en serie böcker jag gillar. Han har kritiserats för sin detaljrikedom, bland annat, och för att han hänger ut familj och vänner. Men hans böcker är ju att betrakta som autofiktiva, alltså de beskriver hans syn och uppfattning på det han är med om. Jag fängslas snarare av hans berättelser – och jämför. Till lunch idag läste jag till exempel att han inte minns nåt av sina första sex år, tror jag det var. Själv minns jag mycket från dessa barndomsår väldigt tydligt – allt ifrån doften av kyla och sand en vårdag när Toffelbarnet hade träskopremiär och sprang med tiden vid sin sida till mormors runda och varma famn där tiden kunde stanna.

Marit Paulsen, min favorittant, om får.

Varje kväll innan jag släcker lampan för natten bläddrar jag förresten i Bildkalender för bokälskare. Ibland läser jag seriösa citat, ibland citat som får mig att dra på munnen. I tisdags var det till exempel Marit Paulsens födelsedag och därmed ett citat från henne. Det är en tant jag verkligen gillar! Hon skräder inte orden. Jag har faktiskt ett av hennes bevingade ord på kylskåpsdörren där hon bestämt hävdar att hon är just tant, inte Fantomen. I bildkalendern pratar hon om… får…

I morse bläddrade jag i UppsalaTidningen till frukostkaffet. Där hittade jag en insändare med en fråga om källsortering samt ett svar som jag inte riktigt begriper. Jag måste bara citera här, eller snarare visa en bild. Förstår du svaret??? Vad betyder återvinning i det här sammanhanget??? Är frun och frågeställaren djupt oense??? Är jag dum i huvet??? Har tiden – och alla fåren – totalt sprungit iväg från mig???

Nån som fattar svaret???

 

I kväll joggar jag hjärnan med Antikrundan. Gamla tider har inte helt och hållit sprungit ifrån mig. Än. Men jag hör dem. Högre och högre går visarna.

 

---

Livet är kort.