Onsdagen den 25 januari 2017: Rädd att glömma, rädd att INTE glömma


 



Kära dagbok…

 

Mamma med kusiner, fastrar och sina föräldrar

Ser inte mamma, längst ut till höger, lite olydig ut? Tur att mormor håller fast henne. Flickorna till vänster om mamma är, från vänster, mammakusinen B2 och mammakusinen B.

Igår kväll slog det mig plötsligt hur rädd jag är att glömma lilla mamma. Eftersom inte heller pappa är i livet och jag inte har några syskon blir rädslan nästan både panisk och fysisk. Det verktyg jag då tog till var att ringa två av mammas kusiner som jag har haft kontakt med – mer eller mindre – genom alla år. Jag fick en pratstund med en av dem och genast la sig rädslan ner. Mammakusinen B har känt mamma hela sitt liv och jag blir lugn och trygg av att prata med henne. Jag tror att även hon saknar mamma, för de båda kusinerna växte upp tillsammans i Motala. De var tre flickor som hängde – fast det sa de förstås inte på den tiden – och det skilde ett år dem emellan sett från mammas sida (hon var i mitten åldersmässigt). Jag lägger åter ut den fina bilden på de tre flickorna och deras mammor. Min mamma står längst till höger på bilden.

Mamma

Lilla mamma.

Mammas hastiga sorti från livet i höstas kan jag snart nästan acceptera. Trots allt är 81 år, tre månader och två dar ett ganska långt liv. Men jag hade naturligtvis hellre sett att det hade blivit längre, samtidigt som jag inte ville se min lilla mamma plågas. När jag ändå var i ringtagen igår kväll slog jag även en signal till vännen Mia. Jag har fått bra stöd av henne i min sorg. Det är väldigt goda samtal med nån som har känt mig sen jag var nio år och min mamma lika länge. Nu har inte heller vår kontakt varit regelbunden genom åren, men det är inte svårt att prata med Mia som arbetar med att samtala med människor i kris, för övrigt. Jag passade på att be om hjälp med nåt jag hade glömt när tillvaron och jag var som skörast och hjärnan inte fungerade. I morse kunde jag därför ringa Lasarettet i Motala och avdelningen där mamma var inlagd för att efterfråga obduktionsrapporten. Det har nu gått över tre månader, mamma är både obducerad och kremerad, men några svar om varför hon gick bort har jag inte fått än. Efter en stunds samtal med sköterskan hänvisade hon mig till en annan sköterska nere på mottagningen. Jag ringde dit och fick i vart fall veta att det än så länge bara finns en preliminär rapport. Det som står i den får endast en läkare berätta om för mig. Sköterskan skrev därför några rader till mammas doktor om att jag vill att han ringer mig, nåt han tidigast kan göra nästa vecka eftersom han inte är i tjänst den här. To be continued, alltså…

Rädslan som har dröjt sig kvar är alltså dubbel: dels är jag rädd att glömma, dels rädd att inte glömma. Obduktionsrapporten ger mig inte mamma tillbaka, men jag får i alla fall veta vad som hände. Det gör inte att jag glömmer, men är mest viktigt för att jag ska kunna acceptera det som har hänt. Jag vill verkligen inte stoppa mammas aska i jorden innan jag vet varför hon numera bara är aska.

Rädslan att glömma försöker jag mota genom bland annat kusinsamtalen. I morse kom sms från mammakusinen K som jag sökt ett antal gånger. Inte konstigt att hon inte har svarat – hon är på resande fot sen snart sex veckor, men lovade höra av sig när hon kommit hem igen nästa vecka.

Kaffeburk och pressobryggare

Nu kan jag tänka en stund på mamma på jobbet i form anär jag tittar på hennes kaffeburk som jag har tagit dit.

Nåt som också håller mamma kvar hos mig är en del av hennes saker som fick flytta hem till mig i Uppsala. Nej, jag tog inte övermånga prylar, men jag tog sånt som betyder nåt och vissa saker som det är värde i. Idag fick mammas gamla kaffeburk, den vi använde i familjen från mina tonår och framåt, till exempel följa med till jobbet. Då kan jag titta på den när jag sitter framför jobbdatorn och så tänker jag en stund på mamma – och allt kaffe den burken har innehållit genom åren…

På jobbet har vi i övrigt hållit andan, vänstertummen och fingrarna korsade för att ett stort projekt och arbete ska gå i lås. Idag har det varit D-dagen, så att säga. Under dan såg allt bra ut, men riktigt säkra att allt fungerar kan vi förstås inte vara förrän om ett par dar. Under tiden jobbar jag med mitt nyhetsbrev och lite annat. Jag har också varit i kontakt med Svenska Journalistförbundet angående min fackliga dubbelanslutning. Mitt förra fack Dimsyn har nämligen hört av sig till Journalistförbundet och meddelat att jag gått ur Dimsyn. Alltså trodde Journalistförbundet att jag inte längre var dubbelansluten och det ifrågasattes vilken avgift jag skulle betala med mera i ett brev som jag fick hem igår. Jag försökte ringa, men när öppettiderna inte började förrän framåt min lunchtid (!) mejlade jag i stället. Då fick jag svar ganska omgående. Det visar sig att jag måste ansöka om förnyat dubbelt medlemskap, det vill säga fylla i en blankett och skicka in med snigelpost. Fakturan jag lagt in för betalning skulle jag inte betala, så då fick jag också logga in på banken och avbryta den betalningen. Nej, inget ska vara enkelt här i världen och byråkrati finns det fortfarande rätt gott om här och var…

Det blev en avstickare för ett sjukbesök med leverans av matvaror på hemvägen. Fästmön har varit iklädd pyjamas hela dan och mår inget vidare. En får hoppas på snar bättring!

Nåt positivt då? Tja, jag nätshoppade en liten present till mig själv igår via Telefonshoppen. Hur snabb leverans är inte det när jag på eftermiddagen idag fick sms om att det fanns paket att hämta på ICA Heidan?! Och hur fint och passande var inte innehållet för en boknörd som undertecknad?!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Annonser

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till tofflan(snabel-a)home.se Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Böcker, Dagbok, Familj, Jobb, Krämpor, Personligt, Vänner och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Onsdagen den 25 januari 2017: Rädd att glömma, rädd att INTE glömma

  1. Mia Karlsson skriver:

    Det var trevligt att prata en stund i går🤗 Ring närhelst du har lust☎️

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Det är alltid kul att prata med dig! Men nu vet jag ju att du har ett litet… ”berg” framför dig. Sen ska du och FEM komma till Uppsala och slappa en helg. Och så ses vi även en vacker vårdag i Motala, hoppas jag.
      Tack för att du finns och orkar lyssna!

      Gilla

  2. Vad skönt att du är ett steg närmare att få veta vad som hände din mor 🙏🏻
    När det gäller minnena så tycker jag de fluktuerar, ibland är de starka och ibland svaga, beroende på situation. Men försvinner, det gör de nog aldrig tänker jag 😊

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Nja, fast jag ÄR ju inte det… Rapporten är inte klar och jag tror inte att jag får veta nåt av doktorn som jag inte redan vet. Men kanske har jag snabbat på förloppet. Obduktionsrapportskrivande är emellertid inte prioriterat, enligt en insatt källa som jobbar inom vården. 😥
      Minnena finns kvar! Men de som finns kvar att prata med mamma om är inte så många…

      Liked by 1 person

      • Kan tänka mig att obduktionsrapporten efter en äldre människa har ännu lägre prio. Även om du inte får veta mer än du redan visste så kan det kanske ändå bli en bekräftelse och ett ”avslut” – ogillar iofs det ordet i sammanhanget, avslut betyder också början på något annat i sorgen.
        Sant, att dela sina minnen av en person med någon/några är väldigt värdefullt 🙏🏻

        Gilla

      • Tofflan skriver:

        Enligt inside information har det inte med ålder att göra, snarare själva grejen – obduktionsrapportskrivande är INTE prioriterat. Jag kan inte göra nåt avsluta förrän jag får den slutgiltiga rapporten. Den preliminära har jag nånstans, vid nåt tillfälle, sett och den ger mig inte det svar jag behöver för att kunna gå vidare.

        Att prata med mammas kusiner är otroligt gott, för de har ju känt mamma längre tid än jag har gjort. Det känns bra.

        Gilla

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s