Fredagen den 13 (ooohhh!) januari 2017: Psykologi, pizza och plundring av julen


 



Kära dagbok…


Det är idag julen dansas ut. 
Jag har hållit fingrarna nästan i styr fram till Tjugondedag Knut, även om en del tomtar redan i veckan fick hoppa ner i jullådan. Men vi börjar i rätt ordning med dagens plundringar och andra äventyr! Jag började nästan min arbetsdag med att fredagsfika med mitt favvo-team på jobbet. De sitter precis över mig och jag söker mig ofta upp till det gänget när jag behöver få skratta lite. Nu vet ju inte jag om de läser den här bloggen (en och annan gör det, det vet jag…), men jag tror jag vågar skriva att de som jobbar i teamet är helt galna – på ett roligt-bra sätt!

Adventsljusstake med ojämna ljus

Typisk asymmetrisk adventsljusstake hos mitt favvo-team. Inget stämmer, liksom.


Varje gång jag kommer upp
hittar jag nåt nytt att asgarva åt. Mitt första besök fick jag en rosachock i form av en gran. Jag blev helt… stum. En teammedlem som är på semester kan alltid räkna med HYSS och annat när h*n kommer tillbaka till jobbet. För tillfället semestrar en av dem, men vi oj, jag menar de har gott om tid att… Ja, ja, i morse hade vi bara julgransplundring med äppelmosgiffel till kaffet och en väldigt asymmeterisk adventsljusstake. Giffeln var förresten ganska asymmetrisk den också, i alla fall den jag tog. Den såg ut som nåt heeelt annat och naturligtvis fick jag skratta! (Än så länge mest i tanken, jag kan inte skratta riktigt än.)

Giffel och cappuccino

Inte kan du påstå att giffeln ser ut som en giffel?..

 

Röd ryamatta

Med fötterna i denna och näsan i en bok fördrev jag tio minuter i väntrummet.

En timme före lunch var det dags för mig att träffa psykologen. Jag tror att jag slog h*n med häpnad – h*n hade i färskt minne hur jag var första gången. Nu såg hon en person som var förvånad över att jobbstarten och första arbetsveckan har gått så bra, en person som överlevde vinterns storhelger trots all sorg och saknad. Men jag är lyckligt lottad i livet på så vis att även om min ursprungsfamilj numera bara = mig, har jag en Uppsalafamilj som är stor och full av värme och kärlek. Tack vare min Uppsalafamilj har jag överlevt inte bara De Sju Svåra Åren utan också den stora förlusten av min mamma i oktober förra året. Och så har jag mina böcker… Jag hann få en kvarts lässtund med fötterna på en lurvig matta i väntrummet på företagshälsovården. När jag läser skapar jag ett rum i rummet och stänger ute alla andra. Det är en fantastisk gåva. Jag hoppas att jag kan applicera den på min arbetsplats när vi flyttar till vårt nybyggda hus i juli. Öppna kontorsytor blir en utmaning för mig.

Efter psykologsamtalet var jag… utsvulten. Jag åkte till Rixos och köpte… ett matberg, det vill säga en vegetarisk pizza. Och kan du tänka dig, jag slukade den – förutom kanterna! Enormt stor, men tunn och god. Paltkoman infann sig inte riktigt på eftermiddagen, fast jag fick ganska ont i min stackars mage. På väg till bilen på parkeringen rundade jag hörnet – och backade sen tillbaka in på Chocolat. Det var ju helt perfekt att jag hamnade där – jag behövde ju godis till min julgransplundring hemmavé. Godispåsen jag kom ut med var helt i paritet med lunchpizzan, det vill säga enorm. Nu blir det säkert mer ont i magen…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Eftermiddagen gick försvinnande fort på jobbet.
Det blev en del nytta gjord, bland annat fick vi chefen att sitta ner och fika med oss. Somliga åt giffel, jag avstod faktiskt. Jag hade julgransplundring på kontoret också, men det blev inget godis.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Efter arbetsdagens slut
åkte jag och många andra hemåt. Jag stannade emellertid till vid Tokerian för att handla MIDDAGSMAT till i morgon *korsitaketochvågensamtidigt*.

Sen blev det äntligen dags för julgransplundringen hemma! För varje rum/fönster jag gjorde (fem, om jag räknar köket som ett trots att där är tre fönster), för varje duk jag bytte (fyra)  åkte Toffelhanden ner i godispåsen. Fiskdamm sket jag i*, förresten. Men ärligt talat, det där med godispåse till julgransplundringen kändes nästan… för mycket. Jag var inte så godissugen som jag trodde. Intressant… Nåja, Toffelhanden har grävt bland sötsakerna och Toffeltanden har tuggat en del. Nu åker nog påsen in i skåpet. Tills i morgon. Då är det ju LÖRDAGSGODIS!

Nöjdast är jag förstås med köket. Mammas Tiffanylampa i taket har nu fått två matchande fönsterlampor i köket – tack Fästmön för sladdhjälpen! – och en tredje som jag tyckte var snygg i mittenfönstret.

Här är några bilder från mitt avjulmöblade hem:

Detta bildspel kräver JavaScript.


*Det vill säga jag bajsade inte i nån damm utan struntade i en!


Livet är kort.

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till mejlaulrika(snabel-a)gmail.com Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Böcker, Dagbok, Familj, Jobb, Mat, Personligt, Trams och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Fredagen den 13 (ooohhh!) januari 2017: Psykologi, pizza och plundring av julen

  1. LIsa skriver:

    Ha ha ha , måste skratta åt vad du skriver till bilderna!! Särskilt till sovrums bilden, ha ha …Köket, jag vill också ha Tiffany, insåg jag nu..Jättesnyggt! Skönt att se att det går framåt, med hälsan, på olika plan. Och ja, giffeln var skitful…Men säkert god! Ha en bra helg!

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Roligt att det är nån som gillar min humor, trots att den ibland är under bältet. 😉
      Mamma och pappa hade ursprungligen Tiffanytaklampan i vardagsrummet, men när mamma flyttade från huset till lägenheten 2010 blev den kökslampa – med glapp. Nu har Fästmön fixat både den och de små fönsterlamporna som hör till och som mamma inte hade satt upp i lägenheten men tack och lov sparat! Fästmön har för övrigt en rosaaktig Tiffanylampa som är jättefin. Tyvärr vill inte hennes tak samarbeta när det gäller placering av den. 😦
      Tack, jag mår mycket bättre även om jag tänker på och saknar mamma varje dag. Det är fortfarande konstigt att inte kunna ringa henne.
      Giffeln var sannerligen ful och nästan ekivok. Den var ganska torr och trist dessutom. Det kanske var därför jag köpte pizza till lunch och godis? 😉

      En god helg önskar jag dig också!

      Gilla

  2. LIsa skriver:

    Hej igen! Alltså, hörrö du.. Du ska vara rädd om, och väldigt tacksam för dina lampor..Varit in och kollat på X antal försäljnings ställen. Dom är svin dyra!! I mina ögon i alla fall.(Har aldrig köpt en kökslampa för mellan 2500-4000, har aldrig tyckt det är värt pengarna.) Det får bli mitt nästa projekt att hitta, på loppis eller auktion. Och när jag nu sitter och läser igenom min text, slår det mej hur knäpp jag är…Jag har 2 fönster i köket, och köpte 4 fönsterlampor för 700 kr styck. På en butik i stan.För dom skulle jag bara ha. Sen såg jag samma lampor hos Ellos för 250 kr styck…. Mina lampor var sååå djävla dyra så dom sitter där än. Har några år på nacken, men nu blev jag tänd på Tiffany… Känner jag mej själv rätt, så blir det väl nån idiot affär med det också…Kram<3

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Jag är väldigt glad för lamporna, de är ju minnen också. Fästmön hittade sin Tiffanylampa i en second hand-affär – ett riktigt fynd! Så kolla runt, är mitt tips!

      Gilla

  3. Jerry skriver:

    Du ger också till andra som jag tycker dina läsare bör veta. Telefonsamtalen till den där ynkliga gubben i förorten glöms inte bort i första taget. Det är detta som är skillnaden när jag tänkter på många andra som helt har tystnat när det är ”skarpt läge”. För det har du min respekt och tyvärr är jag sämre på motsatsen i dessa tider när måendet varit som det har varit för mig. Julafton är ett fint minne för mig. Kram till dig!

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      När det gäller familjen är jag en tiger i den mening att jag slåss för den, inte med den (helst). Det var ingen belastning att ringa gubben, det var självklart. Ha inte dåligt samvete. För att kunna vara ett stöd för den som mår dåligt måste en må rätt bra själv.

      Kram!

      Gilla

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.