Ett inlägg om en bok.
I början på sommaren brukar Fästmön och jag göra en utflykt till Emmaus i Gryttby. I juni förra året kom jag därifrån med några böcker. (Ovanligt, va?!) Nu har jag läst ut den sista av dem, boken Blaze som Stephen King skrev under pseudonymen Richard Bachman.
Denna psykologiska thriller handlar, som så många andra av Kings böcker, om en udda person, Blaze. Efter att hans pappa slängt honom nerför trappan tre gånger är han inte riktigt OK i hjärnan. Men han är lång och stor och begår gärna småbrott. När Blaze träffar George får de efter ett tag en idé: de ska kidnappa ett spädbarn i en förmögen familj och begära lösensumma. Det är bara det att George dör innan de hinner sätta planerna i verket. Detta hindrar emellertid inte Blaze, som för övrigt fortsätter att ha dialoger med den döde George.
Det här med udda personer är inte det enda som jag känner igen. Även i boken jag läste före denna skriver King om en person som hör röster och som för dialog med dem. Det känns lite… tjatigt. Stephen King skrev den här boken före Carrie, hans debutroman som kom ut 1974, men Blaze förblev opublicerad fram till 2007. Året därpå kom den ut på svenska.
Kanske skulle Stephen King ha låtit manuset ligga kvar i skrivbordslådan. Jag vet inte om jag tycker att det här är nåt storverk – eller ens särskilt bra. Visserligen är boken snabbläst, men den är inte särskilt spännande och har ingen finess. Den är ganska… intetsägande, enligt min mening.
Toffelomdömet blir lågt.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
