Då tänker jag på Sigrid

Ett inlägg om en bok.

---

 

Den har stått sen i början av september i en av mina TBR*-hyllor. För 15 spänn följde Elin Olofssons bok Då tänker jag på Sigrid med mig hem från Erikshjälpen. Efter Stadserien, som bland annat beskriver Stockholm som en stad att komma till, ville jag bryta av med en bok om nån som vill komma från stan. På cirka ett dygn slukade jag den senare – pocketbokens pärmar är nästan varma fortfarande efter mina händer.

Hanna flyr från Stockholm och gifte kollegan Henrik som hon har ett förhållande med. Hanna reser norrut, till släktgården Storgårda i Gärningsberg. Pappa Bosse bor kvar däruppe, men inte på gården. När den gick till brodern Åke lämnade Bosse Storgårda på dagen och har sen dess knappt satt sin fot där. Jo en gång, när han kom för att berätta att han och familjen skulle byta efternamn från Johansson till Storgårda. Sen dess har det gått en livstid, nästan. Hannas farmor Sigrid sitter dement på Hemmet. Hanna besöker henne i hopp om att kunna ta reda på vad det var som hände egentligen med gården och farbror Åke. Samtidigt vill hon måla och laga sitt hjärta.

Det är ett helt underbart språk i den här boken. Det flyter fram som en stilla å och jag dras lätt och snabbt in i flödet. Ja, det är en snabbläst bok. Icke desto mindre har den ett djup. Ett antal trådar, aningen för många, knyts så småningom samman i slutet. Tyvärr har jag då redan gissat hur det ligger till. Inte heller blir jag överraskad av utvecklingen av Hannas kärlekshistoria. En debuterande författare vill ofta lite för mycket. Den här debuterande författaren har emellertid stor potential och jag ska läsa fler av hennes böcker.

Toffelomdömet blir högt.

*TBR-hyllor = To Be Read, alltså böcker som ska läsas i hyllor

 

---

Livet är kort.