Höstsonaten


Ett inlägg om en film.


 

HöstsonatenDet är nog först som mycket vuxen jag har insett att Ingmar Bergmans filmer faktiskt är bra. I kväll visade SvT 2 Höstsonaten (1978). Flera mycket kända skådespelare är med. En av dem är Ingrid Bergman som här gör sin sista filmroll. (Hon gjorde bland annat en TV-filmroll senare och en del smärr roller, men gick bort 1982.) Nog var just Ingrid Bergmans medverkan nåt som lockade mig att titta, även om det inte var hela sanningen. Jag var nyfiken på hur mötet mellan henne och Liv Ullmann skulle bli.

I centrum för den här filmen står en berömd och åldrande konsertpianist, Charlotte. Charlotte har nyligen mist sin man och hennes dotter Eva bjuder in henne att komma och bo hos henne och maken. Charlotte och Eva möter varandra med kramar och varma ord, men ganska snart märker tittaren att såväl beröring som det sagda liksom faller platt – kramar och ord går parallellt, men når aldrig fram från sändare till mottagare. Dialogerna i filmen är uppbyggda som monologer. Nånting brister när Eva berättar att den sjuka systern Helena bor hos henne också. Helena är så uppenbart en öm tå för mamman, men hon är även nånting mycket mer.

Nån ljus och lätt film är detta naturligtvis inte. Filmen handlar om en dotters uppgörelse med en mamma som hon upplever har svikit och försummat henne gång på gång som barn. Inte den lämpligaste filmen för mig att se, kanske. Men jag har faktiskt inte velat ha nån uppgörelse med min mamma, så det är inget jag sörjer att vi inte hann med att göra. Skälet är att vi skulle ha talat förbi varandra, precis som Eva och Charlotte. Och vissa saker är bäst att låta vara vilande – nya ord hade inte kunnat ändra det som har skett.

Toffelomdömet för filmen blir det högsta. Lena Nyman gör också en fantastisk rollprestation som den sjuka systern.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till mejlaulrika(snabel-a)gmail.com Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Familj, Film, Personligt, TV och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Höstsonaten

  1. MarveW skriver:

    För mig var det första gången som jag ser filmen. Däremot har jag sett den som pjäs i olika utföranden (minst tre) och det ger perspektiv. Varje upplevelse ger nya insikter. Och det är intressant.

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Jag hade inte heller sett filmen tidigare, men eftersom jag vet att Bergmans filmer är rätt svarta har det väl inte varit läge för min del förrän nu. Spännande att du kan jämföra med pjäsen!!

      Gillad av 1 person

Lämna ett svar till Tofflan Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.