Lilla mamma, jag måste bara få berätta…


Ett inlägg till mamma.


 

Vet du, mamma, jag har ju inte skrivit till dig på ett tag. Därmed inte sagt att jag har glömt dig. Det har jag INTE. Jag tänker på dig varje dag. Vissa dar tänker jag lite mer än andra. Men jag saknar dig varje gång jag tänker på dig också. Ibland gråter jag en skvätt. Du skulle säkert tycka att jag är rätt larvig, men mamma, jag… nej, du skulle ju ha varit här nu, antagligen, redo att fira jul. Det klart att det känns konstigt att gästrummet står tomt. Din rollator har i vart fall fått ett nytt hem lagom till jul, som du kanske har sett. Det kändes väldigt bra att den kom till Barbro. Och jag har försökt julpynta lite här hemma så att det inte ska se så tråkigt ut, helt enkelt. Du och pappa har ju fått specialpyntat på din lilla byrå i hallen.

Tomtefamilj hos mamma och pappa

Specialjulpyntat hos mamma och pappa på byrån i hallen.

 

Yoghurt med kanel

Min lunch – yoghurt med kanel.

Annars försöker jag hitta nån sorts julsjäl och julglädje den här julen också. Försöker stötta Anna så mycket det går med det praktiska, men det är svårt. Jag kan ge lite pengar och jag kan skjutsa, men som du vet är jag ju inte så duktig på matlagning. I morgon ska jag försöka griljera min kalkon i alla fall – UTAN nät… Inte vet jag emellertid hur det ska gå att äta julmat, jag kämpar fortfarande med ätandet. Idag har jag ätit yoghurt med kanel och två ostsmörgåsar. Det blir inte mer ätet än så om dagarna. Ja, jag har gått ner närmare 20 kilo i vikt nu, men du vet ju att jag har att ta av.

 

Ratt och jeansben

Bilen fick vara väntrum i samband med besöket till din andra bank idag.

På förmiddagen idag var jag till din andra bank för det sista arvskiftet av dina pengar. Vet du mamma, jag tänker på att jag vill göra nåt bra för pengarna, nu när jag inte fick hjälpa dig såsom jag hade tänkt. Fadderbarn är nåt jag har tänkt på länge och i mellandagarna ska jag försöka ordna det. Skulle det göra dig lite nöjd och kanske lite stolt också? Jag är så ledsen, mamma, att jag inte hann göra dig stolt över mig innan du somnade in. Men jag tror att du släppte taget om livets hand när jag berättade att provanställningen var avbruten i förtid och jag hade fått fast tjänst. Visst hade jag kämpat för att nå målet med tillsvidareanställning länge, men du hade också kämpat, stöttat, tänkt på mig och bett för mig, jag vet ju det.

Igår och idag har jag ägnat en del av tiden på jobbet åt att läsa saker, typ minnesanteckningar och andra dokument, som har kommit till under hösten när jag inte var närvarande. Bland annat läste jag anteckningarna från ett enhetsmöte som jag missade. Där stod till exempel att mitt nyhetsbrev, det som kommer varje fredag, är en av de saker som fungerar bra på enheten. Du må tro att jag blev glad! Men vet du vad som rörde mig mest? Det var att det under rubriken

”Våra främsta framgångar det senaste året

stod att jag (din dotter, namngiven, alltså!) är ett mycket uppskattat tillskott för avdelningen behöver en informatör. Mamma, de ville ha mig, de valde mig – och dessutom uppskattar de mig uppenbarligen! Att jag inte fick berätta det för dig…

Skrivbordslampa utan glödlampa

Den fungerade inte och hela lampan blev utbytt.

Idag på eftermiddagen hade jag ett arbetsmöte med min chef. Jag var ärligt talat lite nervös innan, för jag visste att jag behövde prestera – och prestera bra. Men jag känner mig så osäker än, mamma. Det är som om jag nästan är ny på jobbet igen. Jag känner mig som min gamla skrivbordslampa på jobbet idag – den la av, glödlampan pajade och gick inte att ersätta. Jag fick en ny lampa av vaktis. Tänk om avdelningens informatör kommunikatör är lika utbytbar? Fast som du vet har jag en bra chef och vi jobbar fint tillsammans. Dessutom var det jag hade trott skulle vara extra svårt betydligt lättare – jag hade en tidigare mjukvara i bakhuvudet och det som skulle göras var jätteknepigt i den. Nu gick det väldigt lätt.

I kväll var jag över med julklappar och lite julmat till Anna. Det var så himla mycket och nu slipper jag åka över i morgon kväll och kan i stället fokusera på kalkonen. Bara så trist, mamma, att vi inte kan ta en kalkonmacka – utan nät – tillsammans sen på kvällen, du och jag. Jag kanske tvingar i mig en ändå i min ensamhet.

Nej, det blir en konstig jul i år, men jag är så tacksam för min Uppsalafamilj som jag får fira med. Anna är så mån om att jag ska ha en så bra jul som det bara går, men jag vet att hon sliter och har det tungt just nu.

”…bära varandras bördor…

hoppas jag att vi kan på ett bättre och tajtare sätt snart, Anna och jag. Jag bara önskar att du hade fått vara med och dela den glädjen med oss vad det lider. Nu kan jag bara tänka och hoppas att du och pappa tittar ner på oss och förstår att jag för en gångs skull i mitt liv har gjort det allra bästa valet: Anna.

Hälsa pappa från mig och alla de andra! Jag saknar er SÅ här i Uppsala…

Uppsalakula och amaryllis

 

PS Jag sa upp min olycksfallsförsäkring idag. Jag vill inte bli varken skinnad eller lurad av nåt försäkringsbolag så där som du blev, mamma!

 


Livet är kort.

Annonser

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till tofflan(snabel-a)home.se Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Dagbok, Familj, Jobb, Mat, Personligt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Lilla mamma, jag måste bara få berätta…

  1. Men åh, jag blev tårögd av att läsa det här inlägget, som är till din mamma. Vad fint du skriver. Det är ju ledsamt att vi inte har våra mammor, och speciellt nu till jul, så känns det lite mer igen…

    Det är ju inte roligt att du går ner i vikt pga att du har svårt att äta, hoppas snart aptiten är tillbaka.

    Men, det är så lustigt, jag har precis i dagarna suttit och läst lite om fadderbarn, för det har jag tänkt på såå länge, och tänkt att jag skulle ordna med. Nu kanske vi får barn samtidigt !!

    God Jul på dig !

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Det är mycket ledsamt. Senast i bilen på väg hem från jobbet fällde jag ett par tårar. Vår jul blir annorlunda och tuff, men vi får ändå vara tacksamma att vi har nån/några att fira jul med. Jag vet människor som sitter ensamma i jul och det är förskräckligt, tycker jag.

      Jag har depåer av fett att ta av, men jag blir ju rätt svag och orkeslös. Det blir intressant att se hur det går med ätandet i jul. Förhoppningsvis ger julölen och snapsen aptiten en skjuts.

      Spännande med fadderbarn!!! Vi får berätta för varandra sen hur det går.

      God jul till dig också!

      Gilla

  2. Agneta skriver:

    Jättefint skrivet!
    Det är lite tufft utan mamma just vid jul, det tycker jag också – jag är så glad att jag har små släktingar ”åt andra hållet” som håller julstämningen vid liv!

    Gilla

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s