Lilla mamma, jag måste bara få berätta…

Ett inlägg till mamma.

---

 

Vet du, mamma, jag har ju inte skrivit till dig på ett tag. Därmed inte sagt att jag har glömt dig. Det har jag INTE. Jag tänker på dig varje dag. Vissa dar tänker jag lite mer än andra. Men jag saknar dig varje gång jag tänker på dig också. Ibland gråter jag en skvätt. Du skulle säkert tycka att jag är rätt larvig, men mamma, jag… nej, du skulle ju ha varit här nu, antagligen, redo att fira jul. Det klart att det känns konstigt att gästrummet står tomt. Din rollator har i vart fall fått ett nytt hem lagom till jul, som du kanske har sett. Det kändes väldigt bra att den kom till Barbro. Och jag har försökt julpynta lite här hemma så att det inte ska se så tråkigt ut, helt enkelt. Du och pappa har ju fått specialpyntat på din lilla byrå i hallen.

Specialjulpyntat hos mamma och pappa på byrån i hallen.

 

Min lunch – yoghurt med kanel.

Annars försöker jag hitta nån sorts julsjäl och julglädje den här julen också. Försöker stötta Anna så mycket det går med det praktiska, men det är svårt. Jag kan ge lite pengar och jag kan skjutsa, men som du vet är jag ju inte så duktig på matlagning. I morgon ska jag försöka griljera min kalkon i alla fall – UTAN nät… Inte vet jag emellertid hur det ska gå att äta julmat, jag kämpar fortfarande med ätandet. Idag har jag ätit yoghurt med kanel och två ostsmörgåsar. Det blir inte mer ätet än så om dagarna. Ja, jag har gått ner närmare 20 kilo i vikt nu, men du vet ju att jag har att ta av.

 

Bilen fick vara väntrum i samband med besöket till din andra bank idag.

På förmiddagen idag var jag till din andra bank för det sista arvskiftet av dina pengar. Vet du mamma, jag tänker på att jag vill göra nåt bra för pengarna, nu när jag inte fick hjälpa dig såsom jag hade tänkt. Fadderbarn är nåt jag har tänkt på länge och i mellandagarna ska jag försöka ordna det. Skulle det göra dig lite nöjd och kanske lite stolt också? Jag är så ledsen, mamma, att jag inte hann göra dig stolt över mig innan du somnade in. Men jag tror att du släppte taget om livets hand när jag berättade att provanställningen var avbruten i förtid och jag hade fått fast tjänst. Visst hade jag kämpat för att nå målet med tillsvidareanställning länge, men du hade också kämpat, stöttat, tänkt på mig och bett för mig, jag vet ju det.

Igår och idag har jag ägnat en del av tiden på jobbet åt att läsa saker, typ minnesanteckningar och andra dokument, som har kommit till under hösten när jag inte var närvarande. Bland annat läste jag anteckningarna från ett enhetsmöte som jag missade. Där stod till exempel att mitt nyhetsbrev, det som kommer varje fredag, är en av de saker som fungerar bra på enheten. Du må tro att jag blev glad! Men vet du vad som rörde mig mest? Det var att det under rubriken

”Våra främsta framgångar det senaste året

stod att jag (din dotter, namngiven, alltså!) är ett mycket uppskattat tillskott för avdelningen behöver en informatör. Mamma, de ville ha mig, de valde mig – och dessutom uppskattar de mig uppenbarligen! Att jag inte fick berätta det för dig…

Den fungerade inte och hela lampan blev utbytt.

Idag på eftermiddagen hade jag ett arbetsmöte med min chef. Jag var ärligt talat lite nervös innan, för jag visste att jag behövde prestera – och prestera bra. Men jag känner mig så osäker än, mamma. Det är som om jag nästan är ny på jobbet igen. Jag känner mig som min gamla skrivbordslampa på jobbet idag – den la av, glödlampan pajade och gick inte att ersätta. Jag fick en ny lampa av vaktis. Tänk om avdelningens informatör kommunikatör är lika utbytbar? Fast som du vet har jag en bra chef och vi jobbar fint tillsammans. Dessutom var det jag hade trott skulle vara extra svårt betydligt lättare – jag hade en tidigare mjukvara i bakhuvudet och det som skulle göras var jätteknepigt i den. Nu gick det väldigt lätt.

I kväll var jag över med julklappar och lite julmat till Anna. Det var så himla mycket och nu slipper jag åka över i morgon kväll och kan i stället fokusera på kalkonen. Bara så trist, mamma, att vi inte kan ta en kalkonmacka – utan nät – tillsammans sen på kvällen, du och jag. Jag kanske tvingar i mig en ändå i min ensamhet.

Nej, det blir en konstig jul i år, men jag är så tacksam för min Uppsalafamilj som jag får fira med. Anna är så mån om att jag ska ha en så bra jul som det bara går, men jag vet att hon sliter och har det tungt just nu.

”…bära varandras bördor…

hoppas jag att vi kan på ett bättre och tajtare sätt snart, Anna och jag. Jag bara önskar att du hade fått vara med och dela den glädjen med oss vad det lider. Nu kan jag bara tänka och hoppas att du och pappa tittar ner på oss och förstår att jag för en gångs skull i mitt liv har gjort det allra bästa valet: Anna.

Hälsa pappa från mig och alla de andra! Jag saknar er SÅ här i Uppsala…

 

PS Jag sa upp min olycksfallsförsäkring idag. Jag vill inte bli varken skinnad eller lurad av nåt försäkringsbolag så där som du blev, mamma!

 

---

Livet är kort.