Kära dagbok…
Arbetet tog fart idag – och jag tyckte att det var sorgligt att minnet fortfarande inte funkar.
Nu har jag klarat av min andra arbetsdag efter min frånvaro på två månader och sex dar. Igår var det mjukstart, visserligen med två möten men… idag tog det nästan vanlig fart igen. Jag har inget emot fart på jobbet, jag vill hellre ha mycket att göra än för lite. Samtidigt är det sorgligt och svårt att upptäcka att jag inte är helt OK än. Idag handlade det om att jag visserligen hade dokumenterat det mesta, men inte två namn. Det är personer jag har haft mycket att göra med på jobbet fram till den 7 oktober. Och deras namn är bara… borta i min hjärna. Jag fick be den stackars projektledaren, som jag hade möte med, om ursäkt. Men han var mycket förstående. Eftersom jag mår lite bättre och blir lite starkare för varje dag hoppas jag själv att även minnet blir bättre och att jag kommer tillbaka fullt ut. Annars blir det jobbigt…
Min teamledare Duktiga Annika och jag hade ytterligare ett kort möte idag på förmiddagen eftersom jag faktiskt hade kommit på ett par saker sen gårdagen. Dagen var grå och jag var tvungen att ha lampor tända hela dan. Staken på jobbet tronade i ett av mina fönster och lyste upp tillvaron en aning.
Min adventsljusstake lyste upp tillvaron – och kontoret.
Dagens lunch – i turkos* skål. Kanske därför jag inte får i mig så mycket…
På förmiddagen ringde även min doktor och jag berättade att jag har blivit väl mottagen på jobbet, att jag försöker mjukstarta, att jag ska vara ledig i mellandagarna och att jag får samtalshjälp. Att vara sjukskriven under krisen och i sorgearbetet var helt rätt, men att börja jobba igen är också helt rätt – bara min hjärna skärper till sig. Det jag kämpar med fortfarande är sömnen och maten, ätandet. I morse vägde jag mig och kunde konstatera att jag gått ner mer än de 17 kilo jag säger att jag har gått ner. Fortfarande är jag inte utmärglad, men om jag inte äter tillräckligt får jag inga krafter.
Min doktor är klok, rakt på sak och empatisk utan att bli kletig. Hon sa återigen att tiden… inte läker alla sår, men att sorgen mattas med tiden. Det jag själv väntar på mest nu är rapporten så att jag får veta vad mamma dog av, för att tala klarspråk. Och nej, det ger mig inte lilla mamma tillbaka, men det blir en hjälp på vägen mot att acceptera det jag inte kan förändra: mamma är död.
En tvärhand hög gröngöling såg jag på jobbet.
De flesta börjar trappa ner på jobbet, för nästa helg är det ju faktiskt jul. Många jobbade sin sista dag före storhelgerna idag. Jag är så glad att jag hann träffa en av mina favoriter, som varit svårt sjuk under min frånvaro. Det är gott att krama såna. Tyvärr blev min favorits julplaner förstörda av sjukdom – andras, den här gången. Vi är flera som bävar inför den stundande högtiden. Den blir annorlunda, men jag vill och tror att den också kan bli bra. Att få vara med Fästmön och familjen är så skönt!
Mitt hem är bara lite julpyntat och jag tror inte att det blir så mycket mer framplockat under mina kommande två lediga dar. Nån gröngöling, det vill säga gran, ska jag inte ha i år, det har jag tidigare haft mest för mammas skull.
Fast en liten, liten en vore kanske inte helt fel..? Som den söta jag såg på jobbet idag, en tvärhand hög, typ…
*Turkos är ingen färg, det är en nyans. En ful och hiskelig nyans.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 
Men så härligt att det verkar gå bra att börja jobba!
😃
Kram!!
GillaGilla
Jag är liiite missnöjd med den här andra dan, det kändes bättre igår.
https://tofflandel2.wordpress.com/2016/12/15/torsdagen-den-15-december-2016-jobbstart-och-kvallsprat/
Men… det känns samtidigt helt rätt att arbeta igen!
GillaGilla
Härligt att du är tillbaka i alla fall, hoppas att det ordnar sig med allt.
GillaGilla
Det borde ordna sig med resten. Allt kan inte bli bra igen, mamma fattas mig, men, som sagt, resten.
GillaGilla
❤️
GillaGilla
Tänker på dig också och hoppas att du mår bättre. Stegar är farliga ting!
GillaGilla
Vad härligt att det känns som sjukskrivningen var rätt och att jobbet mu också är rätt, bästa scenariot.
När det gäller minnet så fick jag be mina kollegor om extra stöttning när jag var i ditt läge, för jag glömde massor, tankarna var på annat håll helt enkelt. Efter några månader gav det med sig, tack och lov. Håll ut 🙏🏻
GillaGilla
Jo jag vill ju tro att det där med minnet ger med sig, men jag har haft lite svårt av och till med det tidigare. Fast då har det nog mera handlat om stress. Eftersom jag lär mig lite avslappning hoppas jag att det kan motverka symtom på stress också, liksom oro och ångest. Att ha dåligt minne är emellertid förödande i mitt jobb och därför oroar det mig en aning. Men jag ska försöka hålla ut.
Tack för din inkännande kommentar!
GillaGillad av 1 person
Hoppas verkligen det klarnar på minnesfronten, det är jobbigt att behöva ”hålla koll” på sig själv, på tal om extra onödig stress.
Tack själv, för att du delar med dig så fint. Fortsatt trevlig helg 🙏🏻
GillaGilla
Ja exakt, det skapar extra stress! Men jag ska ta upp detta vid mitt nästa samtal med psykologen. Tar det alltför lång tid ska jag också prata mer med min teamledare och min chef.
Ett annat exempel på min glömska är ju det där med halsduken, se inlägget ovanför detta… Pinsamt… 😳
GillaGilla