Kära dagbok…
Ljust och vackert, men väldigt kallt.
Det blev sannerligen vinter igen i Uppsala! Inte nog med att det kom snö – MASSOR av snö. Det blev rätt kallt också. Jag klarar mig fint utan både snö och kyla. Samtidigt blir världen ganska vacker utanför mitt fönster och det blir ljust, men…
Nej, om jag finge välja skulle jag välja mörkret framför kylan där ute. Jag gillar att det blir tillåtet att vara inomhus, tända ljus, softa, läsa. Det är sånt en liksom inte får göra när det är vår och sommar. Då ska en vara utomhus och greja, har nån bestämt. Inte jag. Jag har ingenstans att vara utomhus och greja på. En balkong en trappa upp är inte min dröm om en trädgård. En lägenhet i lyhört flerfamiljshus där barn har springtävlingar en halvtimme före midnatt natten till en vardag och där vuxna renoverar, gärna med slagborr, i evigheters evighet är inte heller nåt som nånsin har stått på min önskelista.
I natt var jag vaken.
Men nu är det som det är. Och mitt i allt detta finns skulden, den som understundom bygger tinnar och torn i mitt inre. Sent igår kände jag att jag inte kunde tillmötesgå en outtalad önskan. Det dröjde en halv minut så var skulden där och murade sig ett tillhåll inombords. Det spelade ingen roll att jag hade böjt mig kraftigt bakåt tidigare under dan. Då var då, nu är nu. Följden blev att jag inte kunde somna, trots att jag hade varit så trött att jag hade gått och lagt mig vid 22-tiden. I morse väcktes jag av en Wordfeud-spelande vän som tyckte att det var OK att spela klockan sju. Det är det kanske i vanliga fall, men jag hade gett vad som helst för att få slippa höra plonket från mobilen så att jag hade fått sova en liten stund till. För jag somnade ju så småningom, men inte förrän natten hade blivit tidig morgon.
Fryst pizza värmd i ugn blev en helt OK tredjeadventmiddag.
Det har varit en ganska bra helg, den som har passerat. Jag har mest fokuserat på att vara balanserad. Det var bara en stund igår som jag började sjunka. Då tog jag till en livlina och ringde en vän. Det är gott att ha såna att tillgå, såna som vännen Mia, som blev den som drabbades av mitt samtal igår.
Inte åt jag soppa till middag igår heller, utan jag slog på stort och köpte mig en fryst pizza som jag värmde i ugnen. Med ketchup och sweet chilli-sås på samt en starköl till blev det en riktigt fin tredjeadventmiddag. Jag åt upp hela pizzan. Försöker vänja magen vid att äta lite mer fast föda nu. Fil och soppa funkar när en går hemma, men på torsdag ska jag ju börja jobba och då behöver jag helt andra krafter.
När jag klev upp i morse var det ungefär tio grader kallt.
Mitt öga är bättre idag, men inte så bra att jag kan peta i kontaktlinserna. Detta betyder att jag måste köra bil med mina gamla brillor på näsan till ett apotek för att försöka få tag i den där andra salvan jag blev tipsad om. Förhoppningsvis finns salvan på ett av apoteken på Stormarknaden. Dit är det nämligen kortast körsträcka. Alternativ två blir apoteket på Heidan. Jag ska ta mig ut medan det är ljust. Problemet just nu är att det är starkt solsken och mina ögon klarar inte det – jag kan ju inte ha solbrillor nu. Men jag ska försöka. Behöver med all säkerhet skotta mig in i garaget också. Hoppas porten går att öppna, den brukar krångla när temperaturen skiftar så här snabbt, och att bilen startar. I morse var det tretton minusgrader. När jag klev upp, vid halvåtta-tiden, hade temperaturen stigit till cirka minus tio. Nyss när jag tittade var det ”bara” sju grader kallt. Enligt väderappen ska det bli plusgrader och regn i morgon… Jag har bättre värme i lägenheten den här vintern. På morgonsolsidan, där köket och sovrummet ligger, i alla fall. Termometern ovan visar över 21 grader i köket, troligen för att solen ligger på där. I smårummen och vardagsrummet är det 19 grader.
Jag ska sätta fart och försöka göra nåt vettigt av den här dan. Till kvällen sjunker jag in i det mörka igen. Förhoppningsvis är ögat ännu lite bättre då så att jag kan läsa lite mer än jag kunde igår.
Mycket snö är det…
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 
Skuldkänslorna, ja de är sannerligen onödiga och kan ta upp hemskt massa tid. Jag försöker sparka ut dem genom dörren när de kommer på besök, de är inte alls välkomna – vi gör alla så gott vi kan. Tycker att du ska göra detsamma, om du kan 😉
GillaGilla
Nej det kan jag inte, men jag söker hjälp för det, bland annat.
GillaGillad av 1 person
Ja, ibland behövs hjälp med saker, tack och lov behöver man sällan hjälp med samma saker två gånger. Det brukar jag hålla i minnet när det är rörigt för mig 🙏🏻
GillaGilla
Jag behöver rätt mycket hjälp, så det kan nog bli flera gånger hjälp med samma sak.
GillaGilla