Jag är inte ensam!


Ett inlägg om ett brev och ett antal foton.


 

Det kom ett brev idag. Ett brev som gjorde mig både ledsen och glad. Ledsen för att så många är borta, glad för att jag känner mig mindre ensam.

Ett brev till mig

Det kom ett brev…


Det var ett innehållsrikt kuvert. 
Jag slukade ALLT. Alla ord, alla bilder… Nu finns de djupt sparade i hjärtat – men bilderna finns också i datorn och SNART säkerhetskopierade till extern hårddisk. Hängslen & livrem & säkerhetsnål. Innehållet var nämligen… GULD värt. Och sånt ska en vara rädd om.

Inledningsrader i ett brev från C

Vilken fin inledning…


Du får bara se de inledande raderna av brevet,
resten är bara för mina ögon. Men utan att fråga fotograferna om lov tänker jag härmed lägga ut tre av bilderna. Ett stort och varmt TACK till mammakusinen C!!! För den som inte vet det kan jag avslöja att mammakusinen C var den man jag som barn utsåg skulle träda i min pappas ställe om pappa, av nån anledning, skulle lämna mamma och mig…

Mammakusinen C

Mammakusinen C idag. (Han får skrika till om han inte vill förekomma på den här bloggen!)


Min mamma hade många kusiner, 
särskilt på sin pappas sida. (Häromdan slog det mig hur dåligt jag känner till kusinerna från mormors sida. Vet de ens om att mamma har gått bort..?) Det var i alla fall tre tjejkusiner som ofta hängde. På bilden nedan syns två av dem, min mamma till vänster och mammakusinen B, för övrigt storasyster till mammakusinen C, till höger. I busken till höger skymtar en vuxen och jag TROR att det är min mormor. Men säker kan en inte vara…

Mamma i vitt till vänster och mammakusinen B i gigantisk rosett till höger

Mamma i vitt till vänster på bilden, mammakusinen B i gigantisk rosett till höger. I busken, vid högra grindstolpen, skymtar en vuxen, kanske min mormor?


Det fanns många bilder på den bifogade USB-stickan 
och många av dem har jag inte sett. Sorgligt nog är majoriteten av dem på fotona borta nu – men inte alla (och det är därför, för att några finns kvar alltså, som jag känner mig mindre ensam). Att många är borta gör bilderna extra kära. På bilden nedan finns ingen av dem kvar här på jorden. Bilden är från min pappas 50-årsdag. Själv fick han inte uppleva sin dotters halvsekelsdag. Då hade han varit död i nästan sex år.

Pappas 50årsdag

Pappas 50-årsdag. Från vänster: Farmor, pappa, morfar, mamma, mammas farbror Bengt, mammas faster Ester, mammas farbror Harry och pappas moster Ljuba.


Tack rara, goa Chrille! Detta är ovärderligt!!!

 


Livet är kort.

Annonser

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till tofflan(snabel-a)home.se Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Familj, Personligt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Jag är inte ensam!

  1. surridurr skriver:

    Helt underbart med gamla slätfoton.
    Du kanske ska börja släktforska?
    Kramis

    Gilla

  2. Mia Karlsson skriver:

    Vad fint att få se din familj såsom jag minns dem när vi var små. 💕Jag kommer ihåg Karl-Erik när han kommenterade mina flätor. Han sa nånting om att han tyckte det var fint för det påminde honom om flickorna när han var barn. Gulligt minne! Men så minns jag honom spontan och dynamisk!

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Vet du, pappa Carl-Erik (Carl med C, mycket noga!) hade tics: han kunde aldrig låta bli att dra i folks flätor eller tofsar! Det var därför jag snabbt slutade med pippilotter. Det höll han på med hela livet. En gång ryckte han i en människas fläta på jobbet – och hon blev skitförbannad på honom. Ja han var sannerligen spontan och dynamisk, pappa.

      Det var många fina bilder på stickan. Jag blev så glad för brevet. ❤

      Gilla

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s