Ett inlägg om en bok.
När jag inte kunde åka hem till Mors dag skickade jag mamma i stället två vackert inslagna böcker via Bokus. Jojo Moyes bok Arvet efter dig, uppföljaren till Livet efter dig, var en av dessa två böcker. Mamma hann läsa den innan hon gick bort, den andra boken kom hon bara halvvägs i. Och vi hann aldrig diskutera boken, jag fick bara veta att mamma tyckte mycket om den. De sista dagarna jag var hos henne sa hon flera gånger att jag måste låna och läsa boken. Det har jag gjort nu och i eftermiddag slog jag ihop pärmarna. Tyvärr har jag ingen mamma att lämna tillbaka boken till, så den får flytta in i en av mina bokhyllor här i Uppsala.
Medan Will har gått hädan efter eget val lever Lou vidare. Men hon sörjer! Efter en tid i Paris kommer hon hem till London igen, skaffar sig ett jobb i en bar på en flygplats och deltar i en sorgegrupp. En dag dyker en tonårstjej upp, vilket får till följd att Lou ramlar ner från taket, slår halvt ihjäl sig och träffar Sam.
Den här boken griper tag i mig genast, bland annat för att den handlar om sorg och skuldkänslor. Men bokens Lou får på sätt och vis möjlighet att minska sin skuld, medan min finns kvar. Boken ger mig emellertid en hel del att tänka på vad gäller saknad och acceptans och det faktum är att en inte kan ändra på vissa saker, bara på sättet en hanterar dem på.
Toffelomdömet blir det högsta.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Så om man har läst den första boken och tyckte att den var så sorglig att man inte stod ut, blev arg och gav bort nämnda bok, blir man glad av att läsa uppföljaren? Jag menar inte att den första inte var bra, bara att jag ibland helst flyr till böcker med lyckliga slut.
GillaGilla
Glad? Vad är det? Berörd blir en och slutet är… bra.
GillaGilla