Torsdagen den 1 december 2016: Sorgdag


 



Kära dagbok…

 

Pin red ribbon World Aids Day i min hand

Idag är det World Aids Day, men väldigt tyst om både den och sjukdomen.

Idag har det bara varit en sån där sorgdag. Jag har försökt sysselsätta mig – mest med händerna – men det verktyget har inte motat sorgen. Tårarna bara faller över allt och alla sorger jag kan komma att tänka på. Som det här att det är World Aids Day idag och hur de första aidssjuka behandlades. Det var inte förrän sjukdomen drabbade så kallade normala som det blev bättre. Men det är väldigt tyst om HIV och aids idag. En hör inte nånting om forskning och medicinska framsteg. Bara tystnad. DET är sorgligt, tycker jag. Och så gråter jag ytterligare en skvätt över detta och alla som har drabbats. Vad hände med det budskapet som står på nålen här intill..? ”One world, one hope…”

Sorgen är lömsk och kommer smygande. Jag har gått med dammvippa och dammsugare, klättrat på trappstege, tvättat, strukit, bytt gardiner. Där jag minst förväntar mig den dyker den på mig,s orgen. Till sist var jag så förtvivlad att jag pratade högt med mamma och berättade hur mycket jag saknar henne och hur irriterande det är att hon inte kan ge mig ett tecken som visar att hon bryr sig om sitt enda barn som är så ledset. Ja jag vet, helt sjukt. Jag förnam till sist en svag doft av mammas parfym från hennes sjalar som hänger över golvspegeln i hallen. Det räcker inte.

Som grädde på moset läser jag en bok om sorg. Lou går till och med i sorgegrupp, men hon gör det motvilligt och är ironisk. Sån skulle jag också vara! Jag undrar vad lilla mamma tänkte och tyckte, vi hann aldrig prata om boken för jag hann inte låna och läsa den innan… jag ärvde den…

Jojo Moyes bok Arvet efter dig

Jag hann aldrig låna boken innan jag ärvde den…


Framför mammas spegel i hallen,
den hon fick gjord till sig när hon fyllde… 65? – tog jag en selfie med porträttet av pappa bakom mig. Det och teckningen av mig ovanför är de enda av släktporträtten vi har kvar. Övriga har Träskallen i Motala ”tagit hand om”. Även om det bara var tavlor är det en sorg i sig, för några foton på människorna på porträtten finns inte kvar mer än på min farfar och hans far. Hur som helst kan min pappa inte svära sig fri från att vara far till mig, tycker jag! Sen var jag hos M och fick håret klippt framåt kvällen. Då blev vi mindre lika. Jag har de största påsarna och de brunaste ringarna under ögonen i vart fall. Eller sånt kanske inte en konstnär lyfter fram på ett verk. Selfiebilder utan filter visar bara den brutala sanningen.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Klippningen var dagens höjdpunkt utan tvekan. 
Bara att komma utanför hemmet, att prata med nån. Men jag hittade också en höjdpunkt här innanför väggarna. En tror inte att det är sant, men… en av mina gamla amaryllisar har skjutit i höjden och fått en knopp! Livet… det är kort… Är det starkare än döden..?

Amaryllisknopp

Livskraft!

 


Livet är kort.

Annonser

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till tofflan(snabel-a)home.se Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Böcker, Dagbok, Familj, Krämpor, Personligt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Torsdagen den 1 december 2016: Sorgdag

  1. Krista skriver:

    Antar att du läst Gardells trilogi om när HIV kom till stan. Jag grät strida strömmar under läsningen. Tycker du den är realistiskt beskriven eller har han liksom förstärkt det tragiska? Tänker att han skrivit oerhört tragiskt i tidigare böcker när han beskrivit utanförskap.

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Jag har faktiskt inte läst Gardells böcker, men jag såg TV-serien som baserades på boken. Den berörde mig starkt och jag tror, nej VET, att det är realistiskt beskrivet. HIV-smittade behandlades så fruktansvärt illa.

      Jag har väldigt svårt för Gardell sen han betedde sig illa i Stjärnorna på Slottet, men skriva böcker kan han onekligen!

      Gilla

      • Krista skriver:

        Ja just det, hade glömt det, han betedde ju sig som ett ass (en rumpa) o min bild av honom fick sig en törn. Sen att mitt minne är som ett såll är en annan femma. Men kan iaf rekommendera böckerna om du gillade serien.

        Liked by 1 person

      • Tofflan skriver:

        Jo precis så betedde han sig och jag har svårt att tåla honom sen dess. Men bra böcker skriver han, onekligen.

        Gilla

  2. Jag pratar lite med både mamma och pappa emellanåt, det känns liksom skönt. Du behövde nog verkligen den här sjukskrivningen, men, jag tror ändå att du kommer må bra av att komma ut mer och tänka på annat, för det blir man liksom tvingad till när man jobbar. Iof är vi alla olika, men för mig var det bra iaf.

    Själv har jag idag åkt på förkylningen, det hade jag gärna sluppit, men skönt att det kommer en helg nu då ska jag bara vila mig i form.

    Ha en bra helg ! kramen

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Jaa du… jag går här hemma och babblar med dem båda två, men några svar får jag inte. Det är skönt att få tillåtelse att vara hemma och vila upp själ och hjärta. Jag är emellertid bestämd på den punkten att jag ska börja jobba igen när sjukskriven tar slut, det vill säga den 15 december. Klarade jag av att börja jobba heltid direkt efter att ha varit arbetslös i två år och åtta månader klarar jag det. Men just nu är jag för glömsk för att kunna sköta mitt jobb.

      Krya på dig, vännen!!!
      Kramen!

      Gilla

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s