Måndag förmiddag den 28 november 2016: Samtalshjälp i vintertid


 



Kära dagbok…

 

Framsidan med snö kvällsbild genom köksfönstret

Det blev vinter i Uppsala igår.

Det blev plötsligt vinter här i Uppsala igår. När jag telefonerade med vännen FEM igår kväll hade Motala inte fått nån snö, men där var kallt. Här kom det snö och det blåste friskt hela första advent, fast temperaturen låg runt nollan eller strax under. Jag tog en bild genom köksfönstret och messade över till FEM. Måste nog tillstå att snön trots allt lyser upp och att det är rätt mysigt med adventsstjärnor och dito stakar. Nu har jag bara sånt åt framsidan. På baksidan är endast balkongen upplyst av en ljusslinga, men jag funderar på om jag inte ska sätta upp något adventigt i vardagsrummet och smårummen också. Hur det än är, så… Vidare i julpyntandets tecken gjorde jag rum igår kväll för en änglaparad på ekbyffén. Mammas och mina änglar tillsammans…

Ungefär fem timmar sov jag i natt. Jag vaknade klockan 6.15, det vill säga en kvart innan alarmet. För idag hade jag min första träff med psykologen på vår företagshälsovård. Självklart hade jag en del förväntningar och förhoppningar. Samtidigt har jag ingen som helst föreställning om att en psykolog är nån som skådar in i en kristallkula och säger sanningar – mycket av ”arbetet” får jag stå för själv.

Blommor i glaskula

Sanningar?

 

Ljusmanschett

Ett tecken på att det skulle bli bra?

Nästan fem minusgrader visade termometern i morse. Jag skulle ju som vanligt åka bil, så det blev tjocktröja och höstjacka med handskar och halsduk som komplement. Det funkade bra. Tack och lov blir Clark Kent* snabbt varm både i kupén och i motorn! Gympadojorna, som min hälsporre älskar, fick jag emellertid byta ut mot mina kraftigare skor, de som sjunger på sista versen nu. Utanför min garageport hade nån tappat/lagt en ljusmanschett. Det tog jag som ett tecken, en hälsning, om att psykologbesöket skulle bli bra. Jag vill så gärna må bra, nämligen. Eller må… lite bättre, i alla fall.

Röd väntrumsmatta och mina fötter och ben i svart

Väntrumsväntan…

Jag hade kollat på nätet hur jag skulle åka för att hitta rätt. Det var inte svårt. Parkeringskostnaden var dyr som alltid här i Uppsala. Utanför den rätt fula, metalliska byggnaden stod en kvinna och förpestade luften genom att röka. Väntrummet var lika trist som alla väntrum. Ännu tristare var det att notera att vi var fyra som satt där och väntade – och alla var kvinnor. Mår aldrig män dåligt till kropp och själ? En del snorade, samtliga lekte med sina mobiler och jag kände lite halvpanik.

Prick kvar över åtta kom psykologen och hämtade mig. Vi gick iväg och jag kände mig lite osäker på var i byggnaden jag befann mig. Men… samtalet var bra och jag fick förtroende direkt.

 

Papper att läsa och fylla i

Hemläxor!

Att få höra nån säga att de senaste tio åren i mitt liv har varit svåra, inte bara de sju, var som att nån plockade av mig en del av bördan. Ja… så är det nog… Jag har haft mycket sorg och det blev mycket svårt redan 2006 när min pappa hastigt gick bort genom drunkning. Det finns en hel del att ta tag i och bearbeta. Jag ska få hjälp att tycka om mig själv lite mer, till exempel. Acceptans av sorgen och det som har varit är ytterligare nåt att jobba med liksom sömnen och ätandet. Jag tror att jag får goda knuffar framåt av den här psykologen, men också att jag måste göra en hel del själv. Bland annat fick jag med mig en bunt papper hem att läsa och fylla i. Det handlar om sömn och ångest, men också om verktyg för att må bättre.

 

Det var emellertid inte bara pappersarbete jag fick i hemläxa. Ljus och frisk luft ska jag insupa, tyckte psykologen och pekade ut genom fönstret. När den här dan hade vaknat helt blev den alldeles solig och himlen alldeles blå… Nåja, jag ska göra en del innesaker – har bland annat bokat lunchträff med min teamledare till nästa vecka – och så lovade jag att skjutsa Fästmön till jobbet i eftermiddag.

Blå himmel över hustaken.

Soligt och blå himmel idag.


Det känns som om jag har tagit ett steg framåt idag. 
Framåt mot att må bra. Sorgen finns där fortfarande, men nu gör jag åtminstone nånting för att jag ska känna mig lite bättre och kunna acceptera att det inte går att förändra vissa saker. Saknaden finns förstås också kvar. I skrivande stund städas mammas sista hem och hjärtat gråter. Men städningen måste göras och jag är så tacksam för den vännen som gör det arbete jag själv inte hade klarat av.


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Annonser

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till tofflan(snabel-a)home.se Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Dagbok, Familj, Jobb, Krämpor, Personligt, Vänner och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Måndag förmiddag den 28 november 2016: Samtalshjälp i vintertid

  1. Låter bra att du fick en positiv upplevelse av mötet idag, det kan vara bra att bolla sina tankar med någon utomstående också ibland.

    Det där med ljus och frisk luft, det tycker jag alltid är bra för kropp och själv, man får liksom igång endorfinproduktionen då.
    kram !

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Ja det är bra att bolla med nån som får betalt för det – en kan inte begära att famij och vänner ska fungera som psykologer. Dessutom verkar psykologen jättebra: inget tjafs eller flum, utan jag tror jag får bra ”verktyg”. Och mycket jobb att göra själv…

      Ett problem för min del vad gäller ljus och luft är hälsporrarna, som du vet, och lite annat. Men jag försöker – då och då. Fast jag föredrar att promenera i regn, inte solsken… 😉

      Kram!

      Gilla

  2. Krista skriver:

    Män uppfostras nog generellt till att vara starka och inte be om hjälp. Är nog därför de begår självmord i större utsträckning. Jag tänker uppfostra mina söner annorlunda i alla fall.

    Gilla

  3. Skönt att få träffa någon och bolla tankar, känslor och strategier. Gick själv länge med sviterna av en misslyckad hjärt-lungräddning på en familjemedlem som dog och trodde det var sådant man skulle hantera själv… dumheter. Skönt att hjälp finns, vi är alldeles för bra på att bita ihop och köra på. Din pappas drunkning låter som en väldigt jobbig upplevelse, skönt att du hittat stöd.

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Just en sån misslyckad HLR-räddning som du beskriver hade vi i familjen för tio år sen – när min pappa drunknade. Det var skönt att få höra att jag inte reagerar konstigt. De Sju Svåra Åren var egentligen tio till antalet… Jag tycker själv att jag överreagerar nu, men jag har gått på reserven så länge att min tank nu är helt tom. Jag behöver hjälp att fylla på med nytt bränsle, helt enkelt.

      Liked by 1 person

      • Det är en tuff erfarenhet, själv drabbades jag av PTS som tog lång tid att få bukt med. Du verkar väldigt stark, men även starka personer behöver stöd, oftast väntar vi för länge med att be om det bara. En ska liksom klara allt själv…
        Nej, du reagerar inte konstigt, du reagerar som du gör och hur det än är så är det rätt. Sedan behöver vi hjälp ibland och tack och lov finns det (oftast) att få. Varma tankar till dig.

        Gilla

      • Tofflan skriver:

        Den enda en vet att en ska leva med hela sitt liv är en själv. Därför måste en vara stark. Men nu efter De Sju Svåra Åren, som ju är tio, egentligen, behövde jag ta hjälp. Jag är tacksam och hoppfull för den!

        Tack för dina vänliga ord!

        Gilla

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s