Onsdagen den 23 november 2016: Svagare, inte mildare


 



Kära dagbok…

 

Kökslampan speglar sig i mitt kaffe

Kökslampans spegelbild och tårar i mitt kaffe.

Idag har jag varken tvättat eller grejat med taklampor. I stället har jag varit ledsen. Och arg. Jag blir liksom inte mildare, bara argare och svagare. Det är som om De Sju Svåra Åren har förstört mig eller en del av mig. Definitivt har de förstört för min familj. Lilla mamma hade det också svårt under dessa år. Därför är det bara omöjligt för mig att förlåta. Jag kan inte vända andra kinden till. Känslorna blir svagare ibland, men inte mildare. Understundom skrämmer jag mig själv genom att tro att jag inte skulle kunna låta bli att klippa till Den lille fjanten om vi sågs, till och med. Jag som är emot våld…

Jag gråter fortfarande flera gånger om dan. I morse grät jag i kaffet och i Fästmöns famn, för ibland är det bara så tufft – och inte enbart för mig. Bära varandras bördor… Jag är skyldig Anna så mycket bärande att det räcker till månen och tillbaka.

Idag kom minnesalbumet från Fonus Öst över mamma. Självklart grät jag lite till. Det gick inte att hålla tårarna tillbaka. Albumet var gjort som en riktig fotobok – mycket snyggt och vackert. Jag skickade iväg ett tack till Peter på begravningsbyrån, men kunde inte låta bli att undra över hur 17 de stavar – eller inte kan stava, rättare sagt – hos blomsterhandlarna. En blomsterhandel hade till exempel kallat min mamma Marina, en annan hade kallat mammas faster Gunborg. Korrekta namn är Marita respektive Gunvor.

Minnesalbum

Mammas minnesalbum kom med posten idag.


Det kom också annan post 
som var mindre rolig. Bouppteckningsräkningen har jag betalat nu i kväll. Min lön den här månaden räcker inte till den (jag får knappt 6 000 kronor), men så snart jag börjar jobba blir mitt ekonomiska läge bättre. Ännu mindre rolig var posten från Griftegårdsförvaltningen i Motala. Svart på vitt står det att aska är det som är kvar efter min mamma (fast förnamnen är i fel ordning…) och att jag ska kontakta dem för att boka tid för gravsättning. Jag tänker mig en vacker vårdag, typ nån gång i april…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Linneskåp

Ordning i linneskåpet.

Anna hann titta i albumet innan vi åkte till hennes jobb. Ja hon skulle ju jobba och jag skulle inte följa med in, bara skjutsa. Eftersom det kändes lite tufft just då köpte jag några plastlådor med lock att ha under sängen på hemvägen samt tomatsoppa att ställa fram på köksbordet till middag. Jag behövde sysselsätta mina händer med nåt, för händer behöver en inte tänka med. Händer bara gör. Därför städade jag mitt linneskåp och försökte skapa nån sorts ordning där. Jag blev ganska nöjd med resultatet, men helt slut. Jag orkar fan ingenting!

Lådorna köpte jag på ÖoB på hemvägen från Annas jobb. Jag hade ytterligare ett ärende dit, nämligen att köpa ny lampor till adventsstakarna jag köpte där för ett par år sen. (De jag köpte häromdan på Bauhaus lyser för svagt.) Men några såna lampor säljer inte ÖoB. Däremot säljer de likadana stakar – med lampor som inte är utbytbara!!! Fast det talar de inte om för kunderna om inte kunderna frågar. Att jag fick veta det beror på att jag just frågade om reservlampor. Riktigt dåligt, ÖoB!!!

Jag lagade mat – det vill säga värmde soppa och bredde ett par ostmackor – och åt. Enformigt, tradigt, men på fredag ska vi köpa röding från Hambergs för våra presentkort som vi fick i julklapp förra året av Annas snälla mamma. Nåt mer än soppa, ost och Nutella vore bra om jag kunde äta, nämligen. Fisk sägs en dessutom bli smart av…

Nä, världens tristaste dag med allt för många tårar har det varit idag. Jag blir trött av att gråta, jag blir svag, men jag blir fan inte mildare. Anna sover hemma hos sig i natt – jag hämtade henne på jobbet och skjutsade hem henne – men på fredag syns vi igen för fiskmiddagen hos Fänriken. Fast ska jag säga nånting positivt om den här dan så är det att det var roligt att telefonera med vännen FEM och titta! Visst är min novemberkaktus bara helt underbart vacker? Tack Elliot, som gav mig presentkortet som jag köpte kaktusen för förra hösten!

Blommande novemberkaktus

Underbart vacker blommande novemberkaktus.

 


Livet är kort.

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till mejlaulrika(snabel-a)gmail.com Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Dagbok, Familj, Jobb, Mat, Personligt, Vänner och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Onsdagen den 23 november 2016: Svagare, inte mildare

  1. Lisa skriver:

    Otroligt vacker blomma! Har en själv, och ”råkade” flytta den lite vid städning, och så var den X antal knoppar fattigare. Ville tydligen inte ha dammfritt runt krukan. Tråkigt att du mår så dåligt. Finns ingenting jag kan säga om det. Men verkar gå lite bättre när du får ha Anna i närheten. Så jag hoppas ni får några sammanhängande dagar tillsammans. kram ❤

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Min novemberkaktus var med mig på mitt förra jobb – och trivdes lika bra som jobb! Sen tog min visstidsanställning slut och då flyttade vi hem igen. Blomman bor nu i gästrummet och där verkar den också ha det gott! 🙂

      Det är tungt att må dåligt. Efter De Sju Svåra Åren vill jag må bra, jobba, leva, vara som ”alla andra”. Inte vara hemma och sjukskriven… 😥 Men jag har bestämt mig för att ta den här tiden för att försöka läka. Sen vet jag att sorgen alltid finns kvar. Det jag måste inse är att mamma inte finns i livet längre. Vissa stunder är det bara så ofattbart.

      Anna jobbar ganska mycket idag och i morgon, men fredag kväll till söndag kväll ska jag få hänga med henne och killarna. Helgerna är oftast svårast att vara ensam, för jag brukade ringa mamma då en till två gånger. Nu går inte det. Och jag som har så mycket att berätta!

      Kram! ❤

      Gilla

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.