Söndagen den 6 november 2016: Tårar och omtankar


 



Kära dagbok…

 

Söndagsfrukost

Söndagsfrukost.

Den här dan blev inte riktigt som jag hade tänkt. (När blir livet nånsin det?) Utomhus är det inte så mycket snö, bara lite vitt i gräset, men det blåser och känns jättekallt. Fräck som jag var ringde jag till vännen Mia och frågade om inte hon kunde komma och hämta mig lite senare så att jag kunde köra hem bilen från henne. Lusten att promenera fanns inte.

Jag kämpade mig igenom förmiddagen, åt frukost och sen blev jag bara ledsen igen. Jätteledsen. 

Mitt på dan telefonerade Fästmön och jag, för hon jobbade delad tur och hade ledigt mellan klockan 13 och 16. Det var gott att höra hennes röst, jag saknar och längtar efter henne. Tomt i lägenheten är det också, ingen mamma, så jag grinade lite till.

Tiden gick långsamt. För att göra nåt vettigt putsade jag skor som jag ska ha på begravningen och skor som jag kan ha ute om det blir kallare och/eller snö. Det gäller att försöka hitta på nåt vettigt med tiden.

Putsade boots

Två par skor blev putsade idag. Det gäller att försöka hitta på nåt vettigt att göra med tiden.


Vid 15-tiden ringde sen Mia
och sa att hon skulle komma. Vi åkte och tittade på ett hus där det finns en lägenhet av intresse innan vi for ut till det blåa huset på den vackra adressen. Jag tycker att Mias hem är så vackert. Huset är ett av de äldre i Motala. I vardagsrummet har hon en alldeles fantastisk kakelugn! Men sen förstår jag om hon tycker att det ligger lite off, från stan sett.

Kakelugn hos Mia

Kakelugnen i Mias vardagsrum är fantastisk.

 

Kaffe och chokladfondant med grädde och clementin

Söndagsfika hos Mia.

Mia var så gullig och bjöd in mig på kaffe och chokladfondant, idag med clementiner i stället för kiwi. Det är tur att vi inte umgås så mycket i vanliga fall, för då skulle jag bli smällfet, som sagt. Men jag vet också att jag kommer att sakna vännerna Mias och FEMs omtankar framöver. De är ju mina äldsta vänner och jag är så glad att de fortfarande finns i mitt liv.

Vi satt och pratade en stund och jag fylldes åter av en värme som bara god vänskap kan ge. Men sen var det dags att skrapa bilrutor och tuffa tillbaka till Gamla Stan innan mörkret föll. Jag har nämligen haft mina brillor idag i stället för linser och de är inte tillräckligt starka för bilkörning i mörker.

Jag hade tänt en lampa i köksfönstret hos mamma så det skulle se lite mer inbjudande ut att komma hem. Slog mig ner i bästefåtöljen och började skriva det här inlägget när vännen FEM ringde. Vi ska ses i morgon till lunch och gå och botanisera lite på Akademibokhandeln. Ingen stor akivitet, men likväl viktig och bra för mig – jag kommer hemifrån, träffar en vän och gör nåt roligt en stund.

Ashol är ett icke godkänt ord i Wordfeud

ASHOL är ett ”Invalid Word” i Wordfeud, minsann.

Nåt annat som roar mig är att spela Wordfeud med såväl Anna som vännen Agneta i Skåne och vännen Eira i Upplands Väsby. Ibland har vi en dialog via spelets meddelandefunktion, ibland spelar vi bara. Detta spelande har räddat mig många gånger från att bryta ihop. Det är ett bra sätt också att bibehålla kontakten med två före detta kollegor som inte bor i Uppsala (längre). Idag skrattade jag nästan också åt ett ord som jag inte fick godkänt (fast det visste jag att det inte skulle bli).

 

 

Orange rosor

Rosorna har inget med inlägget att göra, men jag fotade dem hos Mia igår – de är ju in min favaoritfärg orange!

Det är så gott att dessa vänner finns hos mig, om inte rent fysiskt. Att jag inte har nån stor släkt känns rätt tungt och ledsamt nu när mamma har gått bort. Igår hade jag kontakt med mammakusinen B:s yngsta dotter, min syssling H, och det känns fint att hon kommer med ner hit på begravningen på fredag. Från annat släkthåll är tystnaden total, vilket har fått mig att undra om jag har sagt eller gjort nåt som har förargat nån.

Det har blivit kväll och mörkret är kompakt utanför fönstren. Jag funderar lite på mat, men än ligger Mias chokladfondant och vilar rätt högt upp i min mage. Kanske nöjer jag mig med frukost och dessert idag, en ska inte överdriva det där med intagnadet av föda. Eller så blir det en tur ut igen lite senare för nån form av slaskmat. Jag ska glo på Midnattssol klockan 21 i SvT1. Annars sitter jag mest här och tänker på mamma, saknar henne och längtar efter Anna. I morgon ska jag posta adressändringen så att mammas post kommer upp till mig i Uppsala. Det lär kännas konstigt…

 


Livet är kort.

Annonser

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till tofflan(snabel-a)home.se Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Dagbok, Epikuréiskt, Familj, Personligt, TV, Vänner och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Söndagen den 6 november 2016: Tårar och omtankar

  1. Grethe skriver:

    Hej Ulrika! Ja tyvärr har jag inte haft ork att höra av mig. Jag läser ju här varje dag, men varje gång gråter när jag ser vad du går igenom. Jag vet inte hur jag ska kunna prata med dig för jag bara gråter. Vet att det är jättejobbigt för dig, Men som vi har pratat du och jag så är ju min ålder nära mammas vet inte när jag kommer att klara av att prata med dig. Men du ska veta att jag är med dig i allt du går igenom.
    Många kramar från din vän.
    Grethe

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Lilla Grethe! Inte ska du vara ledsen för min skul eller för att du tänker på att du är i mammas ålder. Jag är så glad att du finns och när jag kommer tillbaka till Uppsala om ungefär en vecka kan vi kanske höras. (Jag har mobilen med nu.)
      Vissa dagar är OK. Jag är inte glad och sprudlande, men OK. Andra dagar gråter jag mest, saknar och fattar inte att mamma är borta. Sorgen är en oberäknelig följeslagare, men den måste ha sin tid, annars sätter den bo i mitt bröst.

      Tack för din kommentar, min vän! Vi hörs längre fram. ❤

      Gilla

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.