Kära dagbok…
Bokbeståndet är påfyllt.
Som vanligt blir jag missförstådd. Det är som om människor inte kan eller vill förstå mig. Häromdan fick jag för övrigt bekräftat att man läser min blogg när man kan gissa att inlägget handlar om en själv eftersom vi har träffats. Lite ego, kan jag tycka. Men ska jag säga!.. Hela den här bloggen handlar ju om mig. Fast det är min dagbok, förstås. Den offentliga delen av mitt liv. Den andra delen finns djupt inuti mig och den är så svart och gör så fruktansvärt ont just nu bara. Den vill jag inte berätta om.
Jorå, bokbeståndet är påfyllt. Jag kan läsa, det har jag kunnat sen jag var typ fyra-fem år. Men det är en flykt in i fiktionen och jag kan ärligt talat inte säga om flykten är bra för mig eller av ondo. Det är som om jag behöver stänga av verkligheten. Läsa om mord och ruskigheter bara för att försöka finna nåt som är värre än det jag lever i. Och så snart jag har slagit ihop pärmarna glömmer jag vad jag har läst och kastar mig över nästa bok. Bara för att slippa tänka. Ett sätt att minnas är emellertid att jag skriver om böckerna här. Bloggen har för övrigt alltid haft som ett av sina syften att hjälpa mig minnas vad jag gör.
Det blev bokbyte idag från Mons Kallentoft och Markus Lutteman till bara Mons.
Ett par av mina listor på gång.
Jag skriver listor också för att inte glömma. Det är ganska sjukt att behöva skriva upp datum och klockslag för sin egen mammas begravning, men jag måste. Sen när jag tittar på listan minns jag plötsligt sånt jag har glömt att skriva upp. Till exempel att jag ska till jobbet en sväng på måndag och vifta med mitt läkarintyg och att jag måste träffa Annas snälla mamma och hennes L innan jag åker tillbaka till Motala.
Det känns som om jag aldrig mer kan glädjas. Möjligen kan jag dra på munnen i nån sorts grimas som ska föreställa ett leende. Men det slutar jag snabbt med. Jag får inte vara glad. Jag kan inte vara glad när jag har den här sorgen. Och nu ser jag hur det kliar i fingrarna på somliga att kommentera att det blir bättre, att tiden läker, sorgen finns där, men det tar minst ett år, sorgeåret du vet och bla bla bla. Jag vill inte läsa såna kommentarer. Jag läser dem lika lite som jag läser på Twitter nu för tiden. Inte heller vill jag läsa om andras sorger över en avliden familjemedlem. Din sorg är din sorg, min sorg är min. Låt det vara så!
Jag får meddelanden och glada tillrop med
”Happy Halloween!
Jag har ätit frukostägg från Biskopskulla.
Det finns inget glatt i det för min del, så snälla, bespara mig. Men jag ska traska över till Fästmön och försöka fungera normalt. Vi ska gå och handla och äta och ha lördagskväll tillsammans och jag ska kika på hennes strulande dator (självutnämnd expert nu sen jag fått fast tjänst vid Uppsala universitets IT-avdelning). Jag ska fota katterna och gosa med dem och krama Anna och skoja med grabbarna och… bryta ihop, men bara inuti.
Jag har redan utfört dagens stordåd: jag har strukit kläder och jag har lagat en trasig ficka. Nu ska jag flytta tillbaka tiden en timme innan jag går in i badrummet för att fräscha till mig så jag doftar människa. Och ja. Jag har ätit frukostägg från Biskopskulla.
Men glädjas kan jag fan inte.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Jag tror att kommentarer skrivs i välmening, även om du inte är mottaglig för det just nu.
GillaGilla
Det tror jag också att de är vanligtvis. Men att tala om för mig vad jag känner och tycker känns väldigt konstigt.
GillaGilla
Bara du kan känna vad du känner ❤ Man reagerar väldigt olika vid sorg. Jag kan vara väldigt ledsen men ändå glädjas och skratta , men, det finns inget facit hur man ska eller bör reagera.
GillaGilla
Jag känner inte igen mig själv och sättet jag reagerar på, men jag är väldigt ledsen. Det har hittills varit så mycket praktiska saker att hantera, så det är kanske inte så konstigt att sorgen kommer ikapp. Då blir jag sårbar och tar åt mig av minsta lilla.
Som du skriver finns det inget facit för hur en reagerar, vi är alla unika och reagerar högst personligt. Jag förstår dig också, att du både kan vara väldigt ledsen men också glädjas och skratta. För mig är det som om jag inte får skratta, som jag har förbjudit mig själv att göra det.
GillaGilla
Sorg är inte alltid hanterbart . Sorg är väldigt tufft. Det är därför det heter sorgearbete.Var och en sörjer på sitt sätt . Jag sörjde min mormor i tio år .Det tyckte en del var JÄTTEkonstigt .Hon var jue gammal och blabla. Man får heller inte fulgråta utan ska tydligen gråta värdigt . Och om man inte riktigt har insett att en person är död ( som min biologiska pappa som dog i September ) då kanske man inte kan gråta .
Om fölk inte tyckte så mycket hela tiden .Egentligen så räcker det att säga-Jag förstår att du är ledsen . Och du har all rätt att vara det.
Tycker jag dårå .
Kram
GillaGilla
Ja det är sannerligen ett arbete! Idag var jag en stund på mitt vanliga arbete, sen åkte jag hem helt slut. Grät och grät och grät, men klarade av två telefonsamtal och en tur med dammsugaren innan jag tillät mig att vila trekvart på sängen med en pläd över mig.
Att tala om för mig hur jag känner och vad jag känner och att säga att jag inte är mottaglig för vissa saker är som att prata med en dörr. En stängd dörr. Den som själv har upplevt sorg vet att en inte säger sånt till nån som är mitt uppe i en akut kris. Jag svarar med att bli elak och det vill jag inte vara. Jag är bara ledsen. Och som du skriver på slutet – det räcker alldeles utmärkt att säga att man förstår att jag är ledsen. Jag har all rätt att vara det just nu. Det är inte ens tre veckor sen min mamma gick bort. Eftersom jag har förlorat min pappa tidigare vet jag att det tar tid, men att jag kommer igenom det. För döden är en del av livet. Men just nu är jag bara ledsen.
Tack för dina inkännande ord! ❤
GillaGilla
Jag är din vän. Även om jag varit frånvarande ❤
Kram
GillaGilla
Just nu behöver jag vänner som är väldigt närvarande, för jag klarar inte av tillvaron ensam. Jag behöver vänner som lyssnar, kommer med mat, hjälper mig med praktiska saker, ser till att jag äter och sover, kramar mig etc. Men sen, när det blir bättre, då tycker jag att vi aktiverar vänskapen. Livet är för kort för att säga ”sen” eller ”vi ses senare”. Det är nu som gäller.
Kram!
GillaGilla
Sorry. Såg att du inte ville höra om andras sorg. Klumpigt av mig .
❤
GillaGilla
Men du skrev ju inte en roman om din sorg och du skrev sånt som jag ändå kan relatera till. Det jag tycker är jobbigt att höra är till exempel sånt som ”var glad att du är ensambarn och slipper dela allt med syskon”. Slipper..? Jag hade mer än gärna delat såväl mammas hem som sorgen med syskon! Inte är det lättare heller att mammas hem ligger 30 mil från mitt. DET är också kämpigt att för tillfället ha två boenden.
Kram!
GillaGilla