Fredag kväll den 21 oktober 2016: Tårar, vänskap och rätt utmattad


 



Kära dagbok…

 

Fyra sparvar på en trappa med höstlöv under

Mamma är efterlängtad på andra sidan stranden.

Idag har varit en dag av tårar. Jag gråter och det är bra, för då stänger jag inte inne sorgen. Men den får inte ta överhanden. Då bryter jag ihop totalt och det går ju bara inte. Jag försöker vara, sova, äta och andas. Och jag omsluts av goda vänners omtanke och hjälp, jag är helt överväldigad. Det ger mig kraft att fortsätta.

Jag vet också att det finns de som väntar på mamma på andra sidan stranden. Förväntansfulla, längtande. Min pappa, full av kärlek, sträcker ut sin hand mot henne. Men jag… jag är självisk och har så svårt att släppa mammas hand, den jag höll så länge det var möjligt. Snart är det emellertid dags och då finner jag en viss tröst i att mamma blir väl mottagen av sina nära och kära. Ändå är det svårt att bli lämnad kvar. Det är inte min tur riktigt än.

Ja jag har gråtit och saknat idag. Jag har telefonerat med fyra av mammas vänner och det var mycket svårt och känslosamt. En väninna till mamma ringde mig på mobilen, för hon hade förstått att nåt hade hänt när mammas telefonabonnemang var avslutat. Efter samtalet ringde jag ytterligare ett till en manlig vän till mina föräldrar. Han blev så ledsen, så ledsen…

Frukost med smörgås fil, tänt ljus och bok

Jag försöker äta för att orka.

 

Tända ljus i Motala kyrka

Jag tände två ljus i kyrkan och lät tårarna trilla nerför kinderna.

Efter samtalet och frukost – ja, jag åt macka och fil och drack kaffe och Pro Viva – traskade jag upp till apoteket och lämnade in ytterligare en medicinpåse. Jag postade brevet till juristen om bouppteckningen och så gick jag ner till begravningsbyrån med mammas kläder. Hoppade in och handlade lite på Östenssons innan jag klev över vägen och in i Motala kyrka. När jag bodde här – det är 34 år sen jag flyttade härifrån – gick jag väldigt sällan in i kyrkan. Det är en vacker liten kyrka, vit med ärgat tak står hon mitt i stan. Jag tände två ljus – ett för mamma och ett för pappa – och ställde dem intill varandra. Satt en stund i en bänk och lät tårarna trilla nerför kinderna. Att det ska vara så svårt att släppa taget…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Jag gick längs med vattnet hem till mammas lägenhet. 
Det var ganska kallt och blåsigt idag. Och grått.

Motalabron och höstträd

Kallt, blåsigt och grått idag.


Jag gick hem och plockade lite i köket. 
Klockan 13 kom prästen. Det är en behaglig och lågmäld man som bryter lite på tyska. Jag fick berätta om mamma och det gjorde förstås att tårarna flödade igen. Därefter pratade vi psalmer och musik och jag har gjort ett val som mamma kanske inte skulle ha gjort. Fast jag tror att det blir bra och rätt för min färgstarka mamma. Prästen tyckte att hon såg förtjusande ut på bilden i förra dagboksinlägget. Och jag håller med om att det är en härlig bild på mamma!

När jag hade blivit ensam plockade jag en stund till i köket, men utan nån riktig energi. Tog en kaffe och hittade en chokladbit som fortfarande var ätlig. Fick en liten kick och orkade köra ett tag till.

Choklad och kaffe och ett tänt ljus.

Lite energipåfyllning.


När jag vittjade brevlådan framåt seneftermiddagen 
hittade jag ett grattiskort till mamma. Hon har… skulle ha haft namnsdag i morgon och kortet var från några av mina föräldrars goda vänner. Jag insåg att jag borde ringa dem. Det blev ett mycket tungt samtal med ytterligare tårar.

Vykort med hund.

Det låg ett grattiskort i brevlådan.


Framåt seneftermiddagen insåg jag 
att jag inte alls var säker på att vännen M skulle komma till kvällen. Det fanns inget sånt skrivet i vår sms-växling, men enligt Fästmön hade vi nog kommit överens om det per telefon härom kvällen. Jag har absolut inget minne av att jag har pratat med M… Så råddig är jag i skallen… Men jag messade M och jodå, hon skulle komma över. Dessutom hade hon pizza med sig. Jag åt en halv vegetarisk barnpizza och så delade vi på nästan en hel stor flaska citronbubbelvatten. Det betyder att jag nu har mat i kylen, för här slängs ingen mat i första taget. Dels har jag kvar J:s kycklingwok från igår, dels pizzabiten. Undrar när jag ska orka äta detta… Men människor är verkligen snälla och goda!!!

Vännen M och jag packade grejor från köksskåpen som jag hade rensat på förmiddagen samt den gröna servisen i ekbyffén. Köket är nu nästan färdigt, jag har ett skåp kvar att gå igenom samt lådorna. Jag orkar inte tänka på allt jag ska ge bort. Det enda som jag känner mig glad över är när vänner tar emot saker. Då vet jag att prylarna får nya och goda hem. Till mig själv har jag packat fem lådor med husgeråd, kopparsaker med mera.

En halv barnpizza i en plastpåse

Pizza i påse i kylen.


I morgon klockan tio kommer vännen FEM. 
Vi ska åka bort med lite säckar och kartonger till Återvinningen och Hjärta till hjärta. Vännen M lovade att ansluta efter att ha inhandlat fler flyttlådor och en tuschpenna. Det senare jag har inte kommit ihåg på hela tiden jag har varit här… Jag känner mig rätt utmattad…

Avslutningsvis vill jag tacka ALLA som har stöttat mig genom ytterligare en dag.

 


Livet är kort.

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till mejlaulrika(snabel-a)gmail.com Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Antikt-retro-secondhand-loppis, Böcker, Dagbok, Familj, Mat, Musik, Personligt, Vänner och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Fredag kväll den 21 oktober 2016: Tårar, vänskap och rätt utmattad

  1. etuna1 skriver:

    Ledsamt att läsa allt jobbigt du går igenom med tårfyllda samtal och tårfyllt packande och planerande. Hoppas du känner de varma tankarna jag skickar!

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Det är så väldigt mycket på en och samma gång. Många känslor, sorg och så ovanpå det ska en försöka få till det praktiska.
      Tack för tankarna, jag känner dem! ❤

      Gilla

  2. Krista skriver:

    Har inte läst här så länge men vill säga att jag är ledsen för din skull. Hoppas du finner kraft till göromålen och att de glada minnena glimtar till genom sorgen mer och mer med tiden.

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Jag känner mig rätt slut, men jag försöker jobba på med det praktiska och jag har god hjälp av två vänner och min Anna. Samtidigt känns det som om jag inte riktigt hinner sörja. Glada minnen poppar upp då och då redan nu. Som igår när jag berättade om mamma för prästen och vilket kakmonster hon var. Men det ÄR så tomt utan henne… Det känns naturligtvis tommare eftersom jag ju bor i hennes lägenhet för tillfället.
      Tack för rara ord!

      Gilla

  3. Jerry skriver:

    Skulle du sörja ordentligt nu i detta första skede, så skulle det praktiska bli lidande. Det är din instinkt som tar över och sen får du hjälp från ”Andra sidan” att klara detta. Du kommer ha tid att sörja, nu måste det praktiska klaras av, hur hårt det än kan låta. Du blir också stärkt av detta och din mamma finns med dig i allt du gör just nu. När jag skriver detta så ryser jag som sjuttsingen och för mig är det ett kvitto på att så är fallet.

    Det finns en styrka som kommer att stärka dig något oerhört när allt detta har fått landa. Minnena finns alltid kvar och tro mig de som du har nära kommer du att få träffa igen och det vet du också även om man saknar det som varit nu som sjuttsingen. I första intensiva fasen så ser man inte sådant, utan det är mer instinkterna som agerar. Det närmaste jag kan komma detta är min skilsmässa och där tvingades jag ta tag i saker som kändes omöjiga för mig. Kan till och med minnas dagar av hur jag gick på instikt och bara gjorde saker. Sorgen kom senare och då tog jag hjälp. Tvingades ta hjälp. När jag läser dig så känner jag starka känslor och blir faktiskt ”stolt” över dig eller hur jag ska säga. Jag tror att du, om inte nu, men senare kanske förstår vad jag menar? Du är så stark och du är en otrolig själ på många sätt och vis. Vi är många som tänker på dig i denna svåra stund och du kommer aldrig att bli ensam. Kramar om länge!

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Ja så är det, jag KAN inte bryta ihop nu, det GÅR inte. Jag är nog starkare än jag själv tror, ja, men det är alla goa som hjälper mig, stöttar mig och bryr sig om som ger mig styrkan just nu.
      Tack för dina tänkvärda ord och kram!

      Gilla

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.