Kära dagbok…
Vilse i tillvaron. Var är de? När kommer de?
Strax före midnatt ramlade vi i säng. Eller ner på madrasser på golvet. Jag tror att Fästmön har sovit dåligt i natt. Själv somnade jag som en sten, utmattad, och vaknade inte förrän klockan sex. Jag kan inte minnas när jag senast sov sex timmar i sträck…
Tyvärr vaknade jag med oro. Oro för ”allt”. Och den märkliga känslan att vara här hos mamma utan att hon är här. Här är verkligen… tomt på det sättet. Annars är här ju fullt av saker, kläder, möbler… Det var verkligen så skönt att Anna tar hand om mammas kläder och skor. Jag skulle ha brutit ihop redan vid första hyllan. Jag känner mig så vilsen i tillvaron, att om Anna inte hade varit skulle jag nog bara ha suttit apatisk. Det är som när pappa gick bort – jag sitter och väntar och undrar varför han inte kommer…
Livet går vidare, jag går på autopilot. Stiger upp varje dag precis som solen.
Jag smög upp och stängde in mig i mammas TV-rum för att låta Anna få sova. Startade datorn och läste och besvarade några jobbmejl. Jag måste göra nåt vettigt. De här orden som jag har fått ur mig nu är ju mest fyllda av oro.
Besöket hos begravningsbyrån i eftermiddag är nåt jag bävar för. Det är skönt att Anna följer med, jag känner mig så liten. Dessutom glömmer jag saker, jag måste skriva upp ”allt”, annars faller det bort. Anna har bokat tågbiljett hem till klockan 14 i morgon. Sen blir jag ensam. Eventuellt ska jag träffa J, som vill bjuda på nåt godare än ICA Maxis smaklösa räkmackor, i morgon. Jag vill verkligen träffa J, men jag vet inte om jag orkar.
Jag har börjat fila på en bokrecension, men jag vet inte om eller när jag orkar skriva den färdig. Det känns som om jag lever på autopilot. Livet går vidare och jag bara… går… Stiger upp varje dag precis som solen. Anna säger att jag är stark. Jag har i alla fall styrka nog att luta mig mot henne.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 
Det är skönt att ni ändå kommit igång, när man väl är i det, så tyckte jag det gick lättare, just det där att börja kändes känsligt. Kram !
GillaGilla
Allt går bara så fort – begravningsdatum bokat, lägenheten uppsagd och så rensar vi. Det känns som om jag inte hinner sörja… 😥
GillaGilla
Du får ge allt lite tid. Inte undra på att det känns övermäktigt just nu.
GillaGilla
Fast grejen är att det inte finns så mycket tid. Plötsligt blev det bråttom med allt. Jag har liksom inte råd att vänta.
GillaGilla
Snälla Tofflan. Jag hade skrivit ett långt inlägg här om kvällen men det blev fel vet inte vad som blev fel. Det bara försvand.
Men du ska veta att jag tänker på dig i din svåra stund. Har själv röjt efter min mamma.
Förstår att du blir stressad men du ska ju inte behöva lämna lägenheten så fort. Som du vet har jag jobbat inom bostadbolag och i ditt fall så har man en månads uppsägning minst. Förstår att Ni vill slippa betala men om Ni behöver mer tid kan Ni själv bestämma . ( om Ni har möjlighet att betala hyra.) Tårarna trillar på min kind jag tycker detta är så tråkigt.
Många kramar till dig från mig
Grethe
GillaGilla
Tack för dina omtänksamma ord, Grethe! Tyvärr sa jag upp lägenheten idag och det blev en månad, eller jag har den november ut. Det finns ingen möjlighet att jag ska klara ytterligare två månadshyror. Så nu blir det stressigt att tömma, men jag har otroligt god hjälp – såväl praktisk som om min själ. Jag gråter också.
Kram!
GillaGilla