Kära dagbok…
Grå dag.
Det var verkligen skönt med sällskap i bilen ner. Jag är mycket trött och medtagen av det som har hänt. Med Fästmön som sällskap höll jag mig vaken och alert. Vi åkte genom en grå och regnig oktoberdag. Trafiken var inte särskilt tät, det var mest långtradare och några enstaka personbilar som vår. Inga olyckor såg vi heller. Med Anna i närheten blir det ordning i min tillvaro. Jag äter, till exempel. Inte massor och inte som förut, men tillräckligt så jag ska orka. Idag blev det ägg- och ansjovismacka när vi pausade på resan och räkmacka från ICA Maxi till kvällen. ICA Maxi är för övrigt det enda Anna hittills har sett av Motala, pinsamt nog. Men i morgon ska vi ju ner till begravningsbyrån på stan och då får hon se det storslagna centrumet och den vackra Vätterpromenaden.
Vi satte igång att jobba så snart vi anlänt till Motala. Jag gick till G och pratade lite först, men sen dök jag ner i källaren och bar upp rullstolen som ska hämtas med de andra hjälpmedlen på torsdag. Sida vid sida har vi jobbat, metodiskt och utan rast. Anna har gjort ett riktigt hästjobb med mammas kläder, sånt som jag verkligen inte orkar. Det skulle ha blivit för jobbigt. Vidare har hon rensat ut gamla torrvaror i köket. Jag har fokuserat på att tömma sekretären, sminkbordsmöbeln och badrummet. Vidare har jag packat de böcker som ska till Uppsala i papperskassar tillsammans med fotoalbum. Och så har vi tagit reda på alla mediciner. Jag vet inte hur många påsar det blir som ska lämnas in i morgon… Anna fick igång tvättmaskinen och vi har tvättat en maskin. Jag har satt lite post-it-lappar på en del möbler som inte ska skänkas bort. G kom hit efter jobbet. Jag ville så gärna att hon skulle ta ett minne efter mamma och hon valde en fin skål på fot. I morgon eftermiddag ställer de ut en container här i området under 24 timmar, så vi har försökt fylla några säckar som ska dit.
Jag har varit en sväng med sopor och sen tog vi som sagt en tur till ICA Maxi för att handla en kasse mat. När vi var och handlade ringde N och yrade om LinkedIn, så jag fick förklara att nätverket ibland av misstag skickar ut förfrågningar via min adressbok på mobilen. Sen sa jag att min mamma har gått bort och att jag inte orkade prata mer. Jag har messat lite med FEM som kommer över i morgon kväll och med M som kommer hit på fredag. Jag blir ju ensam från torsdag så det blir skönt att få besök. Och visst har jag väl fina klasskompisar som ställer upp och erbjuder sin hjälp?!
Vi har ringt till Annas snälla mamma, som var på läkarbesök idag. Nu sitter vi och gäspar framför TV:n och Dicte. Och jag ska försöka orka se sista delen av Fångade också. I morgon väntar nya prövningar. Det är gott att inte vara ensam just idag.
Tack till alla som har tänkt på oss idag när vi har rest genom landet!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 
Vad bra att ni kommit fram helskinnade.
Hoppas det går bra med allt nu i veckan. Det är jobbigt både fysiskt och psykiskt att tömma någons lägenhet…Jag tycker att det känns som om man tömmer o rensar bort ett helt liv…men det är ju nödvändigt.
…och även om ju saker är världsliga ting så skänker de ju någon slags tröst. Jag tänkte t ex på min mormor senast idag när jag stod och vispade med en av hennes gamla vispar!
Kram
GillaGilla
Tack för din omtanke!
Ja, det krävs styrka nu, men Anna gör mig stark. Det känns precis så som du skriver, men vad ska jag göra..? Saker är världsliga, men några minnesprylar behåller jag givetvis. Kläderna är svårast att se och dem tar Anna hand om.
Kram!
GillaGilla
Jag instämmer i vad etuna1 skriver- Sen blir jag så ledsen över att du behöver gå igenom det. På nåt vis känns det nog extra för att jag nyss var där. Och hälsa din underbara Anna 🙂
GillaGilla
Ja just så känns det – jag rensar bort ett helt liv. Och fort ska det gå, plötsligt, för jag kan inte ha kvar lägenheten mer än november månad ut. Tre hyror mäktar jag inte med.
Jag har framfört hälsningen, tack!
GillaGilla