Lördag morgon den 15 oktober 2016: Det snurrar, livet


 



Kära dagbok…

 

julstrumpa

Julstrumpan är över 50 år gammal. I år används den inte.

Det snurrar ganska bra i mitt huvud. Tankar, oro, sorg. Hur ska jag planera? Hur ska jag få till det? Hur ska det gå? Hur ska jag klara mig utan lilla mamma? För första gången på 50 år, nästan, får jag ingen julstrumpa med små paket på julafton. Mammas omtanke, hur gullig och fyndig hon var med just den där strumpan… När jag var barn låg där ofta godis och små leksaker. Som vuxen fick jag också godis, ofta tvålar och alltid ett datumblock. Såna saker tänker jag också på, mitt i allt det andra.

Fredagskvällen blev både ledsam och glad. Jag grinade minst en timme under pläden i bästefåtöljen medan jag läste i mammas fickkalender. Sen kom älskade Fästmön och jag fick den där efterlängtade kramen jag såväl behövde. Yngsta bonusdottern kom till Anna igår också och det var ett tag sen de/vi sågs. Ändå tog sig Anna tid att komma över hit efter att ha jobbat sig yr, bussat hemåt i en evighet och lagat mat. Det betydde väldigt mycket för mig! Jag blev också väldigt rörd över att Anna hade fällt en tår eller två, kanske mer över mig än mamma, men ändå. Mamma var nog lite svartsjuk på Anna, samtidigt som jag vet att hon tyckte mycket om henne. Mamma var glad över att Anna finns i mitt liv och att hon inte svek under De Sju Svåra Åren, som så många andra. Anna kommer till mig på söndag när yngsta bonusdottern och hennes kille har åkt hem. Sen är hon hos mig tills jag åker till Motala igen på tisdag.

Saft i ett glas

Lucille bjöd på underbart god lingon- och äpplesaft.

Min granne och vän Lucille messade på kvällen och när Anna hade cyklat hem plingade jag på. Där blev jag sen sittande ett par timmar, faktiskt. Jag tror att jag var för trött för att resa mig tidigare, men det var också så skönt att få prata om ”allt” med Lucille och hennes man. Lucille och hennes F sa att jag inte ska känna att jag behöver sitta ensam, att det bara är att komma över om jag vill ha sällskap. De är verkligen mina bästa grannar – och vänner! Jag trodde aldrig en kunde vara vän med grannar efter Det Som Hände 2009, men det går. Dessutom är de flesta människor utvecklingsbara. Det är nog mest jag som är… långsint. Jag blev bjuden på underbart god lingon- och äppelsaft. En burk med bullar ställdes fram, men jag åt ingen. Satt bara och njöt av den underbara doften av kanel blandat med smör och socker. Jag har lite svårt att äta nåt som behöver tuggas. Igår åt jag en av mammas yoghurtar till frukost i Motala och fil med sylt till middag i Uppsala. Blodsockret ligger lågt och skallen snurrar bra ibland inte enbart på grund av tankar och oro utan på näringsbrist. Men det är lugnt, jag har depåer av fett jag kan ta av.

När jag skulle göra mig i ordning för natten kom verkligheten ifatt mig och visade att jag har ett liv här i Uppsala också som jag inte bara kan strunta i. Det var tvärstopp i handfatet i badrummet IGEN – vattnet rann inte undan alls utan jag fick ösa ur det och sen tömma det som samlats i röret. Nu droppar det vatten ner i en hink. Jag har varit i kontakt med bostadsrättsföreningen, men nån hjälp får jag inte förrän på måndag. Jag hoppas verkligen att det inte blir nån vattenskada… Som om det inte räcker med ”allt annat” jag behöver fixa just nu…

Handfat

Det var tvärstopp i handfatet och jag fick ösa ur vatten.


Min dag började vid femtiden.
Det är min yngsta bonusdotters tjugoandra födelsedag och jag ska försöka ta mig i kragen och traska över till Anna mitt på dan för lite födelsedagsfirande. Jag orkar nog stanna en stund och dessutom vill jag så gärna träffa Frida. Eftersom hon inte bor här i Uppsala blir det inte så ofta vi ses.

Slutligen nåt som inte kan sägas tillräckligt mycket och ofta till alla som bryr sig, som ringer, messar, kommenterar, mejlar – TACK! Er omtanke är som en varm famn i denna min svåra stund. 

 


Livet är kort.

Annonser

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till tofflan(snabel-a)home.se Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Dagbok, Familj, Personligt, Vänner och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Lördag morgon den 15 oktober 2016: Det snurrar, livet

  1. Marie: Mitt skrivliv skriver:

    Fint att du har så många omtänksamma människor omkring dig, både i glada och tuffa stunder. De är så himla värdefulla.

    Gilla

  2. imsevimse skriver:

    Det är tungt att läsa dina senaste inlägg. Förstår vad du går igenom. Min mamma gick ju bort hastigt och oväntat för några år sedan och det blir och är ofattbart tomt. Men sån tur att du har människor omkring dig som bryr sig om och bara finns där. Det är nog det viktigaste, att man vet att de finns där när/om det krisar.

    Kram

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Det kommer bara stunder plötsligt när jag inser att mamma är borta. Jag blir så ledsen, så ledsen. Och jag både vill och inte vill vara ensam. Är så himla trött – och kan inte sova, men slumrar lite.
      Kram!

      Gilla

  3. etuna1 skriver:

    Fint att du har Anna och hennes barn…och snälla grannar!

    Ibland är det ju bra att komma hemifrån även om det känns jobbigt… Att besöka (eller få besök av några) som inte ställer ”sociala krav” fungerar ju som någon slags bekräftelse på att livet fortsätter (om än annorlunda än förut).

    Jag tänker på en gång när jag själv var i kris och blev tvångshembjuden flera gånger av en nära jobbarkompis. Helst ville jag bara sitta hemma och gråta och äta fil men hennes envetna middagsbjudningar gick inte att undkomma (jag skjutsar dig direkt hem till oss efter jobbet, du ska ju ändå äta, jag skjutsar hem dig direkt när vi ätit, min man har redan lagat maten vi ska äta etc etc). Jag satt där och hade, precis som du skrev i något inlägg, svårt att tugga maten. Den växte i munnen och jag ville bara hem…men i efterhand ser jag att det medverkade till att det där vakumet man befinner sig i sakta, sakta löses upp…

    Det blev visst ett långt inlägg i dag igen…

    Kram

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Ja det är så skönt att det finns människor omkring mig som bryr sig! Idag var jag hos Anna – se nytt inlägg! – för att fira Frida som fyllde 22. Jag orkade i alla fall två timmar och att vara med familj och vänner tröstar.
      Det här med mat är svårt, det går bara inte. Men jag har depåer att ta av, så jag tänker inte svälta ihjäl. Det känns som om jag inte har rätt att äta, för att mamma gick bort… Helt knasiga tankar, men…
      Tack för din kommentar! Jag är glad att den blev lång!

      Gilla

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.