Måndag morgon den 10 oktober 2016: Bryta ihop och komma igen


 



Kära dagbok… (ett inlägg skrivet utan synhjälpmedel, så ursäkta ev. konstigheter i texten!)

Regn på fönstret

Jag bryter ihop ibland och gråter.

Jag bryter ihop då och då de här dagarna och gråter. Vanligen på morgnarna och aldrig inför mamma. På kvällarna när jag kommer hem till mammas lägenhet skriver jag av mig här på bloggen. Sen slumrar jag några timmar, vaknar, oroad och ängslig, slumrar en stund igen. I natt hade jag sån vansinnig kramp i ena foten och det var baske mig inte lätt att ta sig upp från golvet! Jag tänker på lilla mamma som låg här hjälplös och då mår jag förstås ännu sämre. Mitt dåliga samvete är enormt. Hade jag bara vetat att det var så här illa…

Såväl mammas bekanta och vänner som mina egna har uttryckt sitt stöd. Vännen M ger också stöd på just det sätt som funkar för mig: praktiskt. Hon har gett mig mat, hon har lånat mig en dator och hon tog reda på läget med mamma när mamma kommit in på akuten i fredags. Hon har gett mig konkreta råd om vad jag ska säga och be om för hjälp i vård och omsorg och hon om nån har kompetensen för detta genom sitt arbete. Jag är så tacksam!

Motala gamla BB

Ett larm till mamma är en ny början. Mitt liv hade sin början i  det här gula huset som en kan se från mammas sjukhusfönster.

Men ändå känner jag mig ensam och vilse i det här och det finns ingen som håller om mig på nätterna och säger att allt ska ordna sig. Fast det är ju bara jag och jag allena som måste gå igenom det här, försöka vara stark och hitta lösningar. Idag klockan elva ska jag till lasarettet. Då får förhoppningsvis mamma och jag träffa en arbetsterapeut så vi åtminstone kan ordna ett larm till mamma. Det är en början!

En ska inte läsa andra människors dagböcker, men jag hittade mammas fickkalender och bläddrade lite i den. Det var så rörande att läsa en ensam människas dagboksanteckningar om väder och vind, vilka som har ringt, nån som skulle komma och hjälpa till att handla. Mina telefonsamtal är noggrant antecknade. Mitt hjärta brast nästan.

Nu ska jag ta mig samman och sätta på mig masken av trygg och säker dotter till lilla mamma när jag möter personalen. De är så fantastiskt fina och gulliga allihopa, men har det förstås stressigt.

Jag önskar dig som har orkat läsa en god måndag!

 


Livet är kort.

Om Tofflan

En fortfarande rätt tjock tant (?) som ändå är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är jag from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Kärleken och hjärtat tillhör Anna! Alltid. Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig. Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till mejlaulrika(snabel-a)gmail.com Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte! Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Det här inlägget postades i Dagbok, Familj, Krämpor, Personligt, Vänner och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Måndag morgon den 10 oktober 2016: Bryta ihop och komma igen

  1. Marie: Mitt skrivliv skriver:

    Att ha en anhörig som lever ensam är oroande, känner igen mig i det du skriver.
    Hoppas din mamma mår bättre snart, det låter som du har ett fint stöd också. Att navigera inom vården och omsorgen är inte alltid så lätt.

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Jag har gott stöd även om jag känner mig ensam ibland. Men det är ju bara så att jag måste fixa det här. Mamma är medtagen efter en undersökning idag. Vi har också pratat med både arbetsterapeut och läkare. Hon tas väl omhand och det är viktigast just nu!
      Tack för dina vänliga ord!

      Gillad av 1 person

      • Marie: Mitt skrivliv skriver:

        Ensamhetskänslan kommer lätt i tuffa stunder när man behöver vara stark.
        Vad skönt att det händer saker, går framåt. Håller tummarna för din mor!

        Gilla

      • Tofflan skriver:

        Ja det är nog så. Det är skönt att de har hittat ”felet” idag och kan sätta in rätt behandling också.

        Gilla

  2. Baronessan skriver:

    Hej! ”Kattbaronessan” här. Känner igen mig i allt. Min mamma gick bort för tre år sedan, men innan dess var det mycket ramlande och sjukhusbesök. Under de åren jag hjälpte henne så tänkte jag ofta på de gamla som inte har någon. Iaf ingen som bryr sig. Så vi borde inte gå omkring med det där dåliga samvetet (vilket man ändå gör). Man gör ju vad man kan och är inte mer än människa. Glöm inte bort dig själv. Styrkekram!

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Ja det är en ständig oro och jag som har mamma på distans – 30 mil i vanliga fall – har alltid det där dåliga samvetet för att jag inte åker hem tillräckligt ofta. Samtidigt ska en räcka till för att arbeta heltid och så vill jag ju vara med min familj i Uppsala också när jag är ledig.
      Tack för inkännande ord!

      Gilla

  3. imsevimse skriver:

    Man får bryta ihop lite då och då. Helt okey! Hoppas allt går bra och att mamma får hjälp av kommunen när hon kommer hem.

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      Jag bryter ihop när ingen ser eller när jag står vid pappas grav och pratar lite med honom. Det är lite tungt att inte ha nån att dela bördan med, typ ett syskon eller så. Mamma får nog bra hjälp, men först ska hon pigga på sig. Idag har de hittat felet och nu får hon medicin.
      Tack för att du bryr dig om!

      Gilla

  4. Jerry skriver:

    Kan känna din smärta och hur du har det ensam på kvällarna. Vilken sits och vilka kval och val. Gråta är det bästa sättet att orka lite till. Inte stoppa in och stoppa upp. Önskar jag kunde göra mer än skriva dessa futtiga ord. Men jag tänker på er. Kramar om!

    Gilla

  5. etuna1 skriver:

    Fint med din mammas kalender. Det är rörande att bara läsa om det. Min farmor hade en kalender + en massa lösa små lappar uppsatta på insidan av skafferidörren.

    Det var så fint att läsa alla hennes noteringar om allt mellan himmel och jord. Hon skrev noga upp födelsedagar, väder och ”vardagshändelser” i kalendern men man kunde som sagt också hitta små noteringar på lösa lappar. Exempelvis hade hon noga antecknat vilka utbildningar vi barnbarn gick (kanske för att kunna berätta för väninnorna) men också hur man bäst skötte begonior och vilka läkemedel hon använde mm mm. Hon hade också gjort små korta anteckningar om ”kändisar”. Jag minns t ex att hon skrivit upp att en viss idrottare led av anorexi. Hon blev så berörd av detta, att hon skrev upp namnet på denna, för henne nya, sjukdom för att kunna varna andra för den.

    När jag tänker på min farmor (och mormor med för den delen) så är det de där ”småsakerna” jag berörs av mest….vilket är anledningen till att jag blev så berörd när jag läste det du skrivit.

    Kram

    Gilla

    • Tofflan skriver:

      En blir berörd, verkligen. Jag fällde en och annan tår samtidigt som jag också kände dåligt samvete för den smärta jag åsamkat mamma under De Sju Svåra Åren…

      Gilla

Kommentera gärna inlägget, men håll dig till ämnet! Kommentarer från anonyma och falska avsändare och från lånade identiteter publiceras inte!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.