Ett inlägg om ett TV-program.
Det är verkligen inte fel med några riktigt bra TV-serier så här på hösten. Fast det blir jobbigt när de ligger i TV-tablån samma kväll. Visst kan en utnyttja TV-kanalernas Play-tjänster, men känner jag mig själv skulle jag glömma bort att titta, helt enkelt. I tisdags, en timme före Fångade på SvT1, var det start för tredje säsongen av Dicte på TV4. Jag gjorde helt enkelt så att jag spelade in Fångade på DVD-hårddisken (klokt beslut eftersom jag somnade ifrån programmet) och tittade på Dicte.
Säsong tre inleds med att journalisten Dicte gifter sig med fotografen Bo. Det är ett fantastiskt kyrkbröllop med en stolt brudgum, en vacker brud och bara glada ansikten. Men bröllopspresenter och bröllopsresa får vänta, för Bo ger sig ut på ett fotouppdrag i ett krigshärjat land. Han och en svensk kollega blir tillfångatagna som gisslan. Kidnapparna kräver miljoner för Bo.
Det är onekligen en ruggig och spännande säsongsstart. Det hela är mycket realistiskt skildrat. Krig och kidnappning är aldrig vackra saker, men lite för otäcka för min smak i en polisserie. Det är som om jag har nått en gräns. Jag pallar inte krig – jag skulle vilja se nåt som bara handlar om vanligt polisarbete här hemma – eller i Danmark, dårå (Dicte-serien är ju dansk).
Icke desto mindre får premiäravsnittet för säsong 3 av Dicte högsta Toffelomdöme. Det här är bra TV.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
