Kära dagbok…
Kontemplation.
Varför vaknar jag alltid klockan 3:50 varje natt? Det finns liksom inget skäl till det, mer än att nån eller nåt vill irritera mig. Jag gick och la mig tidigt igår, trots att det var lördag. I morse låg jag kvar och slumrade i sängen tills klockan var över tio. Jorå, jag läste och drack kaffe också, förstås. Och tänkte på dagen som låg framför mig.
Den 26 april är inget fint datum i historien, trots att det är min födelsedag. Men på min tjugofjärde födelsedag inträffade Tjernobylolyckan. Dagens datum är heller inget datum vi älskar. Dels inträffade elfte september-attackerna 2001, dels mordet på Anna Lindh två år senare (hon knivhöggs den 10 september och avled morgonen därpå). Det är en dag för eftertanke och kontemplation, tycker jag. Vi får aldrig glömma och jag tänker att vi måste stå upp för varandra mot ondskan därhelst den uppstår och oavsett form den tar.
Min gårdag ägnade jag stor del av tiden åt att läsa. Så blir det även idag. Att läsa och skriva är kontemplation för mig. Så du fattar att jag kontemplerar ofta. (Dessutom är det bra för min onda fot att jag håller mig stilla.) Jag skulle inte kunna leva om jag inte fick eller kunde läsa böcker. Jag tyckte att det såg lite glest ut i mina TBR-hyllor*, så alldeles nyss nappade jag på ett erbjudande från Bokus om att köpa två ganska nyutkomna böcker för 299 kronor. Det var böcker jag hade tänkt köpa lite senare i månaden, men nu blev det tidigare eftersom det är sista dan för erbjudandet.
Så länge jag har kunnat läsa har jag också skrivit. Ett bevis på detta kan bilden längst ner i inlägget sägas vara. Som du har noterat lägger jag då och då ut gamla bilder på mig själv. Det blir en resa i minnenas arkiv och jag är evigt glad och tacksam över fotoalbumet pappa sammanställde och gav mig i 30-årspresent. Jag lägger också ut bilderna på Instagram tillsammans med några korta rader. Det är nämligen inte alla som finner ro i att läsa, många pallar inte att läsa (så mycket) utan nöjer sig med en bild. Jag vet inte riktigt varför jag delar med mig av min historia, men kanske gör jag det för att den faktiskt leder fram till den jag är idag. Eller också för att det nästan inte finns nån kvar som berättar den.
Under småbarnsåren bodde jag och mina föräldrar i Tranås. Pappa var redaktör på Corren, som då hade lokalredaktioner lite här och var i Östergötland, men alltså även i Småland. Vi bodde i en tjänstebostad vägg i vägg med redaktionen. Mellan vår lägenhet och pappas jobb fanns en liten gång. Där i mörkret gillade jag att sitta och glo upp på de stora tidningsläggen som tapetserade väggarna. Men mest av allt gillade jag att springa igenom gången, förbi tant Gun och farbror Sune och vidare in till pappas kontor. Där tyckte jag att han hade det lite stökigt, så jag brukade städa medan jag maniskt repeterade
”Ordning här! Ordning här!
Men städa för en tvååring är inte riktigt samma som för en vuxen. Jag hällde ut gummisnoddar, gem och häftstift på pappas skrivbord och sen rörde jag runt.
Snart lärde jag mig också att klättra upp på pappas skrivbordsstol (det var lite vanskligt eftersom den snurrade) och ta kommando över den stora Facitmaskinen. För jag läste och skrev redan som tvååring, påstår min mamma. Och kanske är bilden nedan ett bevis för det – eller också bara en underbar sekund, fångad av min pappa och hans Rolleiflexkamera…
Redan på den tiden jag var kontorsflicka skrev jag mycket och hade tofflor på fötterna.
*TBR-hyllor = hyllor med olästa böcker, på engelska ”To Be Read”
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Härligt foto det där! Avundsjuk på dig som kan läsa, själv har jag ingen ro i kroppen sen jag blev sjuk. Jag som alltid läst mängder!
GillaGilla
Böcker är mina närmaste vänner och har så varit sen jag lärde mig läsa. 😛
GillaGilla