Kära dagbok…
Igår kväll stannade mitt armbandsur.
Det är nåt med mig och tiden som inte är… helt OK. Det kanske är mitt undermedvetna som spelar spratt. Samtidigt… spratten är rena fakta. Och den gemensamma nämnaren är att jag får klockor att stanna. Vill jag stoppa tiden? Är jag rädd att den springer ifrån mig eller trivs jag så vaaansinnigt mycket i nuet? Jag vet inte. Det bara sker.
För miljoner år sen, på järnåldern, var jag tillsammans med en person som verkligen kunde få klockor att stanna bara genom att gå in i ett rum. Det är sant – jag såg det många gånger. Nu verkar det som om jag har fått förmågan – eller förbannelsen. För ett tag sen la klockan i bilen av, igår kväll stannade mitt armbandsur och i morse kraschade tidrapporteringssystemet – för mig – på jobbet… Ruggigt!
En av de lyhörda och duktiga teamledarna på jobbet.
Jag är väldigt pressad just nu. Och känner mig stressad. Det kan verkligen vara mitt undermedvetna som säger till mig att jag behöver sakta ner. Jag gillar att ha mycket att göra, men det som är pressande och stressande är att allt jag håller på med är stämplat BRÅDIS! Dessutom är det väldigt svårt att komma in från sidan och ro ett projekt eller motsvarande iland när en inte har varit med från början. Men jag gör så gott jag kan och jag är även idag glad och tacksam över att jag har lyhörda chefer.
Den här dagen har jag trollat med lite webbsaker, nåt projekt som plötsligt dök upp, mitt nyhetsbrev som ska ut i morgon förmiddag med mera. En smärre revidering av kommunikationsplanen blev det sista jag gjorde idag efter ett svettigt möte där jag ändå landade rätt. För det var inte så att jag hade sagt nej till något, det var liksom inte riktigt överlämnat – jag hade inte fått frågan eller möjligheten.
Idag på lunchen blev jag tvungen att ta tag i livet en stund och ta en hel timmes lunch. Medan jag väntade på att det skulle bli ordning på tiden slukade jag en minimal tunnbrödrulle med tonfisk och en latte på Barista. Det snarare triggade aptiten än dämpade den, så jag tryckte i mig en banan också när jag kom tillbaka till jobbet. En minimal tunnbrödrulle och en banan är inte mycket till lunch, det som är mitt huvudmål om vardagarna. Därför har jag rotat fram en burk makrill och ska göra ett par mackor med det på till kvällsmat. I morgon blir det arbetslunch igen för jag vet inte vilken dag i ordningen den här veckan. Men sallad ska jag bli bjuden på och det är ju helt OK!
Inte mycket till lunch idag.
di Leva???
Jag känner mig som en trollpacka när jag stannar klockor och kämpar med trixiga arbetsuppgifter. Kanske har jag hallisar också, för igår trodde jag att vi hade di Leva på besök på jobbet… Han är ju lite… trollig, så att säga. (Jag har aldrig varit förtjust i artisten di Leva, det är alldeles för flummigt för mig.) Och nu får jag snart hungerhallisar. Bäst att äta de där makrillmackorna. Jag ska bara… fixa månadens räkningar först. Regnet öser ner. I kväll tar jag kommandot över tiden. Jag ska läsa min bok på gång och bara vara. Om en stund.
En bra torsdagskväll önskar jag dig!
Livet är kort. TIDEN är kort.
Gå till Toffelprofilen
