Kära dagbok…
Söndagsmys med kaffe och litterära mord.
Den här dan började lugnt och försiktigt. Eller nja… Den inleddes med starkt kaffe och mord och spänning. Två timmar låg jag i sängen och läste och drack kaffe. Det är ju ändå söndag och vilodag. Men jag vilade inte enbart – jag kliade mig på foten också. Eksemet efter tejpen har inte försvunnit och det är på vristen det prickiga och kliiga sitter. Nu har jag trampat hälsporre utan tejp i snart tre dar. Så länge eksemet är kvar kan jag inte tejpa foten. Irriterande… Får ta upp saken när min naprapat har kommit tillbaka från sin semester. Klara, som hon heter, skulle ringa mig för att boka en ny tid för behandling. Stötvågorna tänker jag dissa, det blir laser framöver. Det funkar bra och gör inte ont.
Is. Men inte vilken is som helst utan is i mitt frysskåp.
Klockan tio startade jag min kamp mot frosten. Davids kamp mot Goliat, ungefär. Eller Titanic mot isberget? Nästan fyra och en halv timme tog det. Sakta men säkert har frosten krupit in, bitit sig fast. Orsakat… en isbergsliknande formation nära dörren, nåt som gjort att jag vid ett tillfälle lyckades låta den stå öppen en hel dag. Det larmade och tjöt när jag kom hem, men eftersom det bara tycks vara jag som hör alla andra i huset och inte tvärtom hade ingen brytt sig.
Jag vet… det är helt fel tid att ta tag i isberg så här års. Men jag hade inget val. Berget växte. Eller frosten. Den som intagit mitt frysskåp i köket… Det var bara att… starta ett storkok av vatten.
Fyra kastruller och spisen var engagerade i dagens arbete.
Mina vitvaror fick nog en chock när jag satte igång. Ja, det var ju ett tag sen, som du förstår. Alla fyra plattorna på spisen var engagerade i arbetet och värmde vatten som jag ställde in i kastruller i frysen. Jag hade tänkt att det nog skulle bli lite soft så jag kunde läsa under tiden. HA! Det smällde av fallande istappar och forsade av upptinat isberg som värsta vårfloden. Tidningar och handdukar till trots är jag lite rädd att det blev vattenskadat under frysen…
Jag åt frukost under tiden, men det blev nog den hattigaste helgfrukosten på länge. Likt en jojo sprang jag mellan frys och kökssoffa för att tömma bunken jag samlade vatten i respektive ta en tugga på en macka eller ett ägg eller så.
Jag diskade ûberäckliga och feta spisvreden också.
Som alltid när en ägnar sig åt nåt hushållsprojekt ger det ena det andra. Jag rensade bort mat som var för gammal för att ätas. Den kunde jag ju inte låta ligga kvar här i lägenheten utan jag blev tvungen att hasa bort till soprummet idag igen. Fryslådorna skulle diskas och torkas. Otympliga som flodhästar var de att diska i diskhon i köket. Ännu mera vatten blev det på köksgolvet, förstås. Jag noterade att vredena på min spis var überäckliga och feta, så dessa tog jag loss och diskade också. Konstigt, jag som lagar mat så sällan. Överdelen på spisen torkade jag inte, för nån gång på onsdag ska ventilerna justeras eller nåt här och då skitar hantverkarna ner – bland annat ovanpå spisen. Bara de ger fan i mina spisvreden, så…
När jag fick det där kortet från två före detta kollegor var mitt liv totalt svart. Och magneten fick jag en dag av en annan kollega, på en annan arbetsplats, när jag verkligen behövde ta till mig budskapet.
När frysen var befriad från is och frost och ordentligt avtorkad startade jag den igen. Medan jag väntade på att den skulle bli kall tog jag itu med utsidorna på såväl frysskåpet som kylskåpet. Jag torkade av dem och rensade bland alla kort och små roliga klipp. En plastmapp med recept som jag ännu inte har prövat åkte äntligen ner i en tidskriftssamlare – när prövar jag nya recept, liksom? Typ aldrig… Några kära minnen från Fästmön och barnen från varierande åldrar satte jag upp igen, liksom de senaste korten från mamma och kompisar till födelsedagen. Karins kort satte jag också tillbaka liksom kortet från E och I som kom den där fruktansvärda månaden januari år 2009. Magneten från vännen H sitter strax ovanför och trots att kort och magnet inte egentligen har nåt med varandra att göra (olika givare) är de bevis på att jag faktiskt också har varit omtyckt på ett par av mina arbetsplatser. Det gör fortfarande ont att tänka på Det Som Hände. Det är kanske mitt isberg. Fast om jag är Titanic har jag bevisat för alla, inte minst mig själv, att jag är osänkbar. Och det retar säkert nån…
Nu har jag telefonerat med mor, tanden är borstad och kroppen ska tvagas. Vädret är si och så och jag funderar på det här med mat… Det borde jag liksom fixa till idag också…
To be continued…
Livet är kort. Frostvarningen för min frys är avblåst.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 