Ett inlägg om korkade och uteblivna svar.
För exakt en månad sen skrev jag ett inlägg här om arbetsgivare som inte svarar på jobbansökningar. Det är faktiskt oförskämt att inte svara nån som har lagt ner tid och kraft på att formulera en ansökan. Samtidigt finns det bra sätt och mindre bra sätt att svara. Om en inte har annan möjlighet kan ett standardsvar gå till alla som inte fick jobbet. Fast… lite eftertanke kräver dock standardsvar också. Bland de värsta standardsvar jag vet är de som i ärenderaden på mejlet lyder
”Tack för visat intresse.
Då är det nästan så att Arbetsförmedlingens anlitande av språkkonsult som skrev om myndighetens alla brev är bättre, om än dyrare för skattebetalarna. Fast å andra sidan får ju skattebetalarna inte så mycket tillbaka från Arbetsförmedlingen – några jobb förmedlar förmedlingen ju inte…
Ett annat alternativ kan vara att gå en kurs i bemötande. Jag tycker att det är jättedåligt och trist med
”Tack för visat intresse.
och det berättade jag idag för Stockholms stad. Där har jag sökt åtskilliga jobb genom åren – och fått samma ord i ärenderaden på deras svarsmejl år efter år. Men… det är ju faktiskt värre att inte få nåt svar alls. Hittills har jag inte fått nåt svar från Stockholms stad via Twitter där jag kontaktade dem angående deras svar. Mejlen går inte att svara på, nämligen. Jag tror inte att jag får nåt svar via Twitter heller.
En herr Svensson på DISC Analys hörde av sig idag via e-post. Han kom med ett erbjudande om att jag gratis skulle få prova
”[…] ett verktyg för utveckla kommunikation och självkännedom […]
Slutklämmen på herr Svensson mejl var
”Om du är intresserad, så förser vi dig givetvis med texter om DISC som kan ligga till grund för ett blogginlägg.
Eh..? Vadå gratis? Ska jag dels lägga ner tid på att testa verktyget, dels blogga om det? Fast det sämsta var nog inledningen på mejlet. Herr Svensson ljög också när han tackade mig för att jag har en sån bra blogg. Han kan inte ha läst min blogg. Då skulle han nämligen ha vetat att jag inte heter Ida-Maria som han kallade mig… Jag mejlade till DISC Analys och tackade nej på ett rätt syrligt sätt. Har jag fått nåt svar, tror du? Nej. Inte ännu…
Ett annat exempel på dålig svarsfrekvens gav Radio Uppland idag på Twitter. Kanalen la ut en länk som inte fungerade och jag påpekade det genast. Länken byttes inte ut, ingen ny tweet och självklart inget svar. Jag kontaktade för övrigt radion i ett annat ärende för ett tag sen. Kanalen ska ha en fototävling och bidrag ska mejlas (fast de skriver maila…) eller lämnas via Fejan. Jag undrade lite stillsamt varför inte Instagram, som ju är en sociala medierkanal för foton, kan användas för att sända in bidrag. Svaret blev… inte nåt. Total tystnad.
Jag speglar mig och gör som många andra: jag svarar inte.
Avslutningsvis ska jag bekänna att jag inte heller svarar på allt. Jag svarar dock på alla kommentarer som jag publicerar här på bloggen och på de flesta kommentarer på Instagram där ett svar tillför nåt. Men kommentarer på puffar på Twitter för foton på Instagram och inlägg på den här bloggen svarar jag INTE på! Varför kommenterar folk ”reklam” för nåt i stället för att kommentera ”nåt” där det är, det vill säga på Instagram eller bloggen?!
Livet är kort. Varför är det så svårt att svara rätt???
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 